Göteborgsposten – 11 oktober 1871, sida 1

hade ett lätt lynne och att han ej fästade något afseende vid sin fars opinion. Han tyckte om sin lilla syster Clary, och fördrog, ung som han då var, hennes sällskap med fullkomlig godlynthet samt lät henne opåtaldt förderfva ritpapperot och loka med färgerna i ritlådan. Såsom gengäld för detta öfverseende, hyste den lilla flickan den innerligaste tillgifvenhet för honom. — Clarissa Lovel återkallade nu dessa flydda dagar i sitt minne och kände sig pinsamt upprörd vid erinringen deraf. Huru god hade ej Austin varit mot henne! Huru lyckliga hade de ej varit tillsammans! Ibland hade de vandrat hela dagar i Ardens park och skogar, han med sina ritsaker under armen, hon med en volym af Walter Scott, hvarur hon läste högt för honom under det han ritade. Dessa dagar hade varit de lyckligaste i hennes lif. För hvarje gång Austin lemnade Arden, tyckte hon alltid att han tog hennes lycka med sig, ty utan honom var hennes lif mycket glädjetomt. Så kom i en olycklig stund deras slutliga skilsmessa. Huru lifligt hon erinrade sig sin bror der han stod på den breda terrassen utanför boningshuset och väntade på att få säga henne farväl! Huru passioneradt hon tryckte sig intill honom under den sista omfamningen, ur stånd att slita sig lös förrän hennes fars stränga röst kallade henne till det åkdon som skulle föra henne till den första stationen under hennes resa! — Vill du ej komma med oss till stationen, Austin? frågade hon.