Göteborgsposten – 11 oktober 1871, sida 1

—— T— — ——— — LL att åter lemna honom inträde i mitt minne, innan du talar med mig om förlåtelse. — Och kan detta aldrig ske, pappa? — Aldrig! Den ton hvari mr Lovel uttalade detta enda ord tillintetgjorde Clarissas förhoppningar. Hon hade bragt frågan så långt den kunde komma och dervid underkastat sig risken att uppväcka faderns vrede. Hvad hade hennes bror Austin gjort, som kunnat ådraga honom ett så bittert straff? Hon kom ihåg honom från den tid, då han från barn växt upp till yngling, kom ihåg huru vacker och talangfull han varit, omtyckt och beundrad af alla som kände honom, fadern undantagen. Hon erinrade sig att det aldrig kunnat märkas någon tillgifvenhet mellan hennes far och Austin. De egenskaper och talanger som väckt beundran hos andra tycktes ej ha haft något behag i faderns ögon. Clarissa kunde minnas månget hånfullt yttrande af mr Tovel, hvarigenom han gjort narr af sin sons talanger, i det han beteckoat dem såsom triviala och onyttiga samt frågat om en engelsman någonsin förvärfvat ära genom att spela på piano eller modellera i lera. — Jag skulle hellre vilja ha min son till den sämste advokat, som någonsin trädt inom ett domstolsskrank, än till den mest lysande salongshjelte, hvars musikaliska talanger den ena säsongen bragt honom upp i modet för att i nästa bringa bonom ner i glömskan. Jag rent af föraktar en talangfull man. Austin Lovel hade afhört sådana yttranden med en fullkomlig likgiltighet, som bevisade på en gång att han