Göteborgsposten – 7 oktober 1871, sida 5

stående kroppsliga behag. Tillsammans represente.rade de en ålderssumma af c:a 80 år, dertill hon fogade ett arf på 5000 fres och tre blommande krukväxter, under det han disponerade öfver två dussin stolar och två divaner med rödt sammetsöfverdrag tre stora speglar och en mängd gammalt husgeråd sedan ett eller flera föregående försök att sätia boe. Det Åunga paret var äregirigt och rufvade på en stor plan: att upprätta ett cafe, hvartill verlden (för de båda älskande uteslutande representerad af ruc Geoffroy Marie) ännu ej sett maken till. Hr Bouillon kände sig fullkomligt qvalificerad att sträsva till detta mål, giftermålet och sammansmältandet af de båda förmögenheterna skulle åstadkomma grundkapitalet. Mademoiselle Dubois, som ej hörde till det rädda slaget hade gifvit efter för sin älskares böner och förklarat, att hon äfven under kommunen vore beredd att taga det afgörande steget. De behöfde endast att, ledsagade af två vänner, bege sig till en notarie, som hela dagen om var sysselsatt i mairiet, och för honom afgikva den förklaringen Åatt saken vore afgjord. De båda vännerna kunde vara tillhands när som helst, det var nemligen grannen-frisören till höger och grannen bagaren till venster och om det så behöfdes äfven grannenvinhandlaren midt öfver gatan. Hr Francois bebodde tillsvidare det ännu ej öppnade kafcet. M:lle Dubois uppehöll sig hos en sin tant i Montmartre. Den första dagen, då den lilla vandringen till notarien skulle försiggå, hade m:lle Louise kännt sig opasslig och tanten hade skickat hr Francois hem igen med den lugnande underrättelsen, att det var alls icke farligt?Påföljande dagen skickade bruden redan tidigt på morgonen ett bud, att i dag vore det alldeles omöjligt, eftersom hon ej hade sin brudkostym i ordning, men den tredje dagen infann hon sig ändtligen på bestämd tid. Man hade kommit öfverens om att tåget skulle utgå från kaföet, hvarest man naturligtvis intog förfriskningar. Bagaren, frisören och vinbandlaren tömde sina modiga tre glas och detta i förening med utsigten till bröllopsmåltiden försatte dem i det briljantaste lynne. Den lilla spatserturen, som Francois upprepade gånger uttryckte sig, blef också slutligen företagen. Den gamla tanten spatserade också med. Förfriskningen hade varit temligen stark och herrarne gingo muntert ogeneradt förut (under kommunen var man ogenerad i alla riktningar), under det att damerna ifrigt hviskande följde efter. I porten till det 9:e mairiet var det fullt af nationalgardister, som nästan alla tycktes befinna sig i samma glada sinnesstämning som deltagarne i bröllopståget. Man steg upp i första våningen och spatserade in genom första öppna dörr. Ah, der satt redan den unge notarien framför ett bord. Der kommer brudparet, sade han vid åsynen af br Boullon och klippte småslugt med ögonen. lrangois, som ett ögonblick förut hade hört sin huldgudinnas hviskningar bakom sig, grep fatt i bagarens mjuka och fina hand samt drog honom närmare: Medborgare notarie, låtom oss nu afgöra den der lilla bagatellen, här bar jag den äran att för er presentera ...!4 Notarien gjorde stora ögon. Hans halft småleende, halft förgrymmade fysionomi liksom tycktes vilja säga: Nog tilllåter kommunen mänga friheter i den här vägen, men så långt går det ändå icke. Medborgaren Frangois såg sig om och upptäckte misstaget, sökte efter den riktiga handen — men förgäfves! Louise Dubois fanns ingenstädes att skåda och den goda tanten lika så litet. Dylika små förtretligheter tycktes höra till den ungdomlige notariens dagliga erfarenhetsrön, ty han försäkrades. den förbluffade maken och de ej mindre förbluffade vittnena, att det vore ju blott ett lappri. Ätven påföljande dagen skulle han dessutom vara här till finnande! Upphetsad och ursinnig öfver kamraternas skämt, rusade Francois på dörren och ut på gatan, der han ganska riktigt påträffade både sin tillkommande och hennes tant. Stor förklaringsscen Louise gret, tanten gret och Prangois skummade at raseri. Till slut fick han i största hemlighet veta, att en Åande med upplyftadt finger varnat dem för att gå in till notarien. Francois var visserligen parisare, följaktligen fritänkare, men det upplyftade fingret gjorde honom en smula ledsen. Han blet törst tillfreds, då familjekonklaven tillkännagifvit sitt beslut, att bröllopet skulle stå högst fyra dagar derefter. Nu tror man väl att vännen Bouillon ändtligen fick sin önskan uppfylld. Visst icke. Natten före sällhetsdagen blefvo han och hans trenne vittnen häktade och förda inför kommunens delegerade medborgaren Ulysse Parent, misstänkta för stämplingar mot kommunen. Lyckligtvis föll vinbandlaren på den tanken att skicka hem efter vin ur sin källare och efter några timmar voro både domare och anklagade så välplägade att ingen arrest vidare kom i fråga. Midtunder dryckeslaget instörtade Louise Dubois med utslaget hår. Lefver han, lefver han? Han är väl icke skjuten, utropade hon i en ton, hvilken nästan lät som om hon önskat att exekutionen verkligen egt rum. Ja, ja! ljöd det i korus. I detsamma greps Frangois af en genialisk ide. Etter vi nu en gång befinna oss i mairiet, min älskade, så låt oss på stående fot gifta oss. — -Ypperligt, ypperligt, vi äro vittnen, skrålade kören. Men Louise jönk till marken som en krossad lilja och det behöfdes tre timmar för att få henne till sans, men då var hon också så matt, att hon genast måste föras hem till tanten. Francois började nu misstänka, att hans etillbedda Lonuise ville krångla sig ifrån hela giftermälet, hvarföre han beslöt att begagna list. Då m:lle Dubois påföljande dagen beträdde sitt tillkommande hem, kateet, fann hon en ung man sittande der vid ett glas rödvin, en ragoutpastej och en svart portfölj. Medborgaren inledde ett samtal med medborgarinnan och under tiden ilade brudgummen ut efter vittnena: bagaren, frisören och vinskänken insmugglades försigtigt den ene efter den andre. Så snart bruden fick klart för sig huru landet var beläget, visade hon gentemot den öfverhängande faran en vidunderlig energi. Med största lugn vände hon sig ill notarien och sade: Medborgare notarie, man påstår att ett giftermål under kommunen ejjär lagligt. Notarien lade förargad gafteln ifrån sig. Hur så? Ivarföre skulle giftermålet ej vara lagligt ?4 — Deröre att man säger, att hela regeringen är olaglig. Ir Francois och notarien bånlogo. Alär är icke platsen att för er aflägga räkenskap för min regeings laglighet eller olaglighet, sade notarien med liplomatisk öfverlägsenhet, men denna akt är här ika så laglig som någonstädes i verldenk. — Ja jevars, bekräftade brudgummen, denna lilla akt är alltid laglig. Nej, här är den icke laglig, utropade plötsligt