2———————— —n—pf—b Metz under tyskt herravälde, En korrespondent till Times skrifver från Metz d. 23 September: — I Strasbourg hoppas man eller fruktar, alltefter den nationalitet man tillhör eller de sympatier man hyser, att den annekterade provinsens assimilering skall skrida framåt. Allt hvad man kan få se på gatorna angifver ingenting annat än att det är en tysk stad, besatt af en vänskaplig garnison, en stad som andas lugnt om ock med svärighet efter en förtviflad kamp. Staden har lidit skada och dess medborgare äro nedslagna, men dessa tecken antyda blott en bedröfvelse som tiden snart torde skingra. I. Metz är förhållandet helt annat. Skyddad inom sin fästningsgördel har staden förblifvit oskadad ; der finnes hvarken söndersplittrade ballustrader eller krossade rutor i katedralen. Prefekturpalatset, fastän beröfvadt sina möbler, har ej fått en enda sten rubbad ur sitt läge; inga kulor ha rifvit upp asfalten; trädens grenar på promenadplatserna äro orörda. Och dock märker man genast, då man passerar öfver vindbryggan under den inre enceinteins hvalf, att man inträder i en sorgens stad. Det intryck jag erhöll på den tyska gränsstationen har sedan alltjemt ökats. Der funnos, då jag var der, franska resande af alla klasser, tre fjerdedelar af dem qvinnor i sorgdrägt, och samtliga sågo sorgsna och modfällda ut. De underkastade sig med en butter liknöjdhet, som är föga öfverensstämmande med det franska lynnet, den något stränga undersökningen af deras bagage. De knotade eller beklagade sig för hvarandra med dämpade röster i det öfverfulla väntrummet, liksom om de visste att de voro på fiendtligt område och vant sig vid försigtighet och tystlåtenhet. När man kommit in i Metz, märker man alltför väl att man kommit till en tysk garnisonsplats, men ej in i en tysk stad. Framför de rymliga barackerna och öfver den stora Place dArmes exerceras tyska soldater i spridda grupper. På ett ställe öfvas rekryter i att marschera, på ett annat utföra de mera öfvade soldaterna gevärsexercis. Ett par respektabla borgare stanna i förbigående vid hörnet af en gata, men gå hastigt vidare, liksom om de skämdes för sig sjelfva, då de se att en främling gifver akt på dem. En anmärkningsvärd brist på borgerligt lif råder på gatorna. Butikerna äro visserligen öppna, men högst få föremål äro utställda i fönstren, och i de flesta sådana läsas tillkännagifvanden om försäljning till nedsatta priser på grund af trögheten i affärerna. De enda handlande som tyckas ha någon rörelse äro bokhandlarne, hvilka sälja plankartor och beskrifningar öfver slagfälten. Hos dem samlas åtminstone en massa nyfikna främlingar och möjliga kunder stå tätt packade utanför fönstren. Staden i sin helhet påminner mycket om ett sorgehus med nerfällda eller endast till hälften uppdragna gardiner, halfva familjen frånvarande och dödstystnaden endast afbruten af det hårda trampandet af begrafningsentreprenörens folk. Detta är helt och hållet fantasi. Utvandringen af fransmän har varit ofantlig. Naturligtvis är det omöjligt att angifva bestända siffror, ty data fattas sannolikt, och äfven om de funnes skulle tyskarne ej önska avt offentliggöra dem. Men man uppgifver emellertid att omkring 20,000 menniskor utvandrat, och om äfven detta tal är öfverdrifvet, torde det ej vara så särdeles långt ifrån sanningen. Ej blott de rikare innevånarne, hvilka icke haft nägra band som fasthållit dem på platsen, och de fattigaste som ingenstädes ha några band, utan äfven arbetsgifvarne ha utvandrat, åtföljda af arbetare i mängd. Tillslutandet af de stora franska militärbutikerna har beröfvat många handtverkare sin sysselsättning, och de flesta sådana ha gått att söka arbetsförtjenst på annat håll. Hvad som uppväcker förvåning är att man ej mera märker något tiggeri. Tyskarne ha verkligen gjort mycket för att förbindra tiggeriet, men det är i alla fall omöjligt att ej tänka på den stora olikheten i deras upptörande här och i Strasbourg. De kunna gifva mat åt de hungrande i Metz, men det sker mera på ett sätt som om de skulle kasta ett ben åt en hund som morrar och skulle slita dem i stycken om han kunde. I Strasbourg deremot hoppas tyskarne att kunna försona befolkningen. Men Metz är franskt i sitt innersta hjerta, och alltsedan det först blef tal om dess afträdande har det i allt visat sig oförsonligt. Från första stunden då dess tyska grannar utmärkte det som en framskjuten bastion för sitt nya kejsardöme kände de till beskaffenheten af dess känslor. Då de hoppfullt talade om att vinna det tyska Lothringens tillgifvenhet och trohet, gjorde de ett undantag för Metz. Men hvad betyder det?, var alltid den slutsats hvartill de komma. Metz är framför allt en fästning, och dess besittning är en politisk nödvändighet; ifall de fransmän som bo der vilja stanna, må de gerna stanna och knota under de tyska fästenas kanoner-. Och så göra de verkligen; de fransmän som äro qvar knota. För några aftuar sedan spelade en utmärkt musikkår ute i fria luften; det var vackert väder, musiken ypperlig, blomsterparterrerna utomordentligt sköna; aftonsolen belyste Moseldalens vackra landskap. Allt borde fresta menniskorna att gå ut och njuta i fria luften, det var flera månader sedan fästningen kapitulerade — men ej en enda af de bättre klasserna var synlig. Emellertid ha de nya herrarne öfver Metz varit och äro ständigt upptagna med att söka förhindra möjligheten af en återeröfring. Alltsedan afträdandet ha de utvidgat, förbättrat och förstärkt fästningsverken. De anlägga en mängd nya verk på sydöstra delen af den kulle, på hvilken S:t Quentin står. Om platsen förr ansågs ointaglig, skall den för framtiden bli dubbelt ointaglig. Det är utan tvifvel endast i öfverensstämmelse med sin vanliga omtänksamhet som tyskarne på detta sätt öka befästningarne och taga sig i akt emot hvarje möjlighet. Men stadsbornas förhoppningar och farhågor föranleda dem äfven till det antagandet, att platsens styrka snart nog kommer att prötvas, eller att de åtminstone snart nog skola få bevittna en andra blockad. Ej underligt derföre att de, hvilkas lokala patriotism ej är särdeles djup, lika väl som de, hvilkas franska patriotism är mer än en känsla, tycka att den intagna staden är en helt annat än behaglig plats. Det är ett af krigets sorgliga resultater att en idog stad blifvit förvandlad till blott och bart en fåstning. Den tyska regeringen har redan förskotterat penningar för återuppbyggande af de förstörda byarne i grannskapet, och innevånarne äro verksamt sysselsatta bland ruinerna, Uft osftaumgl undar bammannns dansa