han år 1869 uppträdde på Pasdeloup-konserterna i Paris hänryckte han publiken till de mest ursinniga bisallsstormar. En fransk följetonist. Georges Maillard, gör följande utkast till hans porträtt: Djupt liggande mörka ögon, känslolöst ansigte, iskallt uttryck, han spelar utan att röra sig. Man skulle förr taga honom för en engelsman än för en tysk Han mottager applåderna liksom om de voro menade åt någon annan, han gör icke ett enda telgrepp, icke en muskel rör sig i denna bronsmenniskas anlete. Om något kan läsas eller rättare anas i hans attityd och hans fysionomi, när en orkan af bravorop dånar omkring honom, så är det mer förlägenhet än välbehag. Det tycks som detta buller generar honom och att han skulle föredraga en djup tystnad, hvarunder han kunde ostörd få fortsätta det stycke, som blifvit afbrutet. Af dagens hufvudstadsafdelning framgår att de tre konstnärerna vid deras första konsert i Stockholm i förgår afton rönt en lika glänsande framgång som annorstädes. Då härtill komma de af Leopold Beyerböck anordnade orkesterkonserterna, hvilka, ur alla synpunkter sedt, förtjena att af publiken på det lisligaste beaktas och för hvilka hr B. lyckats förvärfva mycket af den Gunglska repertoiren, torde man ge oss rätt i vårt påstående, att Oktober i musikaliskt hänseende rlader til att bli ubyre intressant. I dramatiskt hänseende erbjuder sig för närvarande hrr Bosin Tivanders sällskap, hvars direktörer nu till den grad Åbeherrska marknaden, att Thespis-kärran obehindradt kan ha sin gång mellan stadens båda teatrar utan att på någondera behöfva frukta för konkurrens. Sällskapet, som utmärker sig för ett godt och jemnt samspel, har i de båda direktörerna och deras fruar sina egentliga stödjepelare, hvartill kommer att en gammal bekant för vår publik blifvit engagerad för en serie gästroller, hvarmed början skedde igår. De tre strömmarnes sällskap?, ett såväl hvad beträffar enskilda förmågor som samspel förträffligt sällskap och obestridligen ett af de bästa, som någonsin uppträdt ilandsorten, har upplösts i Gefle. Gefle-Posten meddelar följande utan tvifvel för mången äfven här på platsen intressanta upplysningar rörande dess medlemmars kommande verksamhet: Flertalet af medlemmarne har, efter hvad vi ha oss bekant, uppgått i andra teatersällskap, neml.: hrr Ahlström, Otterström och Pettersson till Södra teatern i Stockholm, hr och fru Boström samt hrr Lichtenberg och Stiegler samt m:ll Pira till dir. Wilhelm Åhman, fru Åhman till brr Tivandor Bosin, hr och fra Strindin till hr Rohde, som för närvarande uppträder i Söderhamn, m:ll Helleberg till hr Novander, som ämnar denna vinter spela i Finland, och hr Ahlborn till Mindre teatern i Stockholm, hvilken står under hr Haqvinii ledning. Mill Björnberg börjar deremot dansskola i Falun, dit äfven fru Schwartz flyttat, efter att nu ha dragit sig från teatern. De berömda qvartettsångarne, hrr Lutteman, Blomberg, Ellberg och Ryberg, som någon tid hvilat på sina lagrar, ha nu åter förenat sig och börjat en konstresa genom fäderneslandet, hvilken utan tvifvel kommer att utsträckas till utlandet, der qvartetten sedan sin föregående sångarfärd eger ett stadgadt konstnärsrykte. Det var en gång en person, om vi ej missminna oss, en af Tysklands mest framstående komiska skådespelare, som i en ordvexling råkat fälla några uttryck, hvilka föreföllo den, till hvilka de riktades, så förolämpande, att han drog hr komikern inför rätta. Domstolen dömde denne att göra motparten afbön, dock på grund af förekommande omständigheter ej inför rätten utan hemma i den förolämpades bostad. Astonen till den utsatta dagen satt den sistnämnde hemma hos sig omgifven at hela sin familj, at tanter onklar och kusiner, anförvandter i tredje och fjerde led, ett allvarligt, hemskt, högtidligt tribunal, hvars alla medlemmar på förhand njöto af att så vara vittnen till den oförskämde komediantens förödmjukelse. Bäst den bistra familjekonklaven nu satt der, öppnades dörren till rummet på glänt, en person, hvars anletsdrag ej kunde urskiljas, stack in hufvudet och frågade i brådskande ton: Bor hr Meyer här? — Nej! ljöd det i korus från tribunalet. — Ja, då ber jag så mycket om ursäkt, utropade komikern, ty det var ban, slog upp dörren på vid gafvel, gjorde en bugning och försvann. Ursäkten var gjord, men konklaven ändå bedragen i sin segerfröjd. Den lustige person, som kallas krönikeskrifvaren, befinner sig i en liknande ställning till en allvarlig, surmulen insändare i H. T. för sistl. Tisdag. På samma gång han fritt och otvunget erkänner, att det i en hastig vändning nedskrifna uttrycket vid alla tillfällen låter rundligen betala sig af staden ej var exakt, föreslår ban följande: ifall det icke är sannt att Örgryte kommun, om hon haft ögonen öppna, alldeles icke skulle haft eller behöft ha något slags besvär, kostnad eller obehag för det stora antal af stadens fattiga befolkning, som behagat () nedslå sina bopålar inom Örgryte socken och som i händelse af utbrytande farsot nog skulle komma att kosta staden åtskilligt; ifall den minskning af kommunalskatterna i Örgryte, som uppstått genom stadens inköp af de bekanta tvenne qvarnverken, ej blifvit rikligen ersatt genom ökad kapital-skatt för qvarnverkens egare och derige