två timmar i stöten, summa summarum 12 timmar, d. v. s. hela dagen i ända. Che va sano, non va piano, gnolar den olycklige hyresgästen och sätter dermed ofrivilligt italiensk text till någon Verdisk slagdänga, som just nu går af stapeln på instrumentet nästintill, drar täcket öfver hufvudet och insomnar slutligen med fara att vakna i det närmaste qväfd. Alla pianon i staden ha eljest under de senaste dagarne nästan uteslutande exeqverat Gungls kompositioner, ty denne dansmusikens heros Åkom, spelade och segrade. Då han, med min och hållning at en triumfator, trädde fram och helsade publiken med en hofmans elegans, förbindligt men ej kruserligt, då han höjde sitt 61:åriga men ännu manligt vackra hufvud och med en vink af trollstafven-taktpinnen ögonblickligen framlockade de rikaste harmonier, då var, redan från första ögonblioket, segern vunnen, publiken knipen. Orkestern var också förträfflig, dess anförare likaså, äfven som exekutör på violinen, hvilket bäst bevisades genom hans på samma gång briljanta och innerliga återgifvande af ÅHemlaodstonerna vid sista konserten. Allt berättigade sålunda tillgdet entusiastiska bifall som egnades orkestern, hvars precision och ensemble i allmänhet var beundransvärd. I rent musikaliskt hänseende torde dock det oförgätliga Filip v. Schantzska kapellet, om också mindre musikaliskt, väl kunnat mäta sig med det Gunglska, som för den nuvarande generationen vål också en gång blir oförgätligt. I trots af det olycksbådande i den titel Oktober bär: Slagt-mänaden, lofvar dock den nuvarande att bli en verkligt musikalisk månad. Den första veckan gat oss Jos. Gunol. den andra ger oss Louise Michaöli, som nästa Måndag konserterar i högre elem.-läroverkets festsal. Primudonnan bland våra nordiska näktergalen har äfven här, liksom öfverallt, har bon med sin sång smekt örat och rört bjertat, så många sanna beundrare och vänner, att man väl bör kunna hoppas att åtminstone den aftonen bäokarne ej skola vara så glest besatta som understundom och, beklagligen, vid ganska värdefulla musiktillställningar, på senare tider, varit fallet. Veckan derpå skänker oas Agolåja Orgeni. August Wilhelmj och Rafael Joseffy. Vi se en fråga svätva öfver edra läppar och vi skola ögonblickligen besvara henne. Frågan är: Hvad är det der för storheter, dem ha vi aldrig hört talas om! Se här svaret: dille Orgeni är en af Tysklands mest omtyckta sångerskor, åtminstone så vidt man kan döma af de utdrag ur Dresdener-, Berliner-, Danriger-, m. fl. tidningar, hvilka, utdragen nemligen, hr Steinitz, ledaren af konsert-tournen, på öfligt impresario-manr redan låtit kringsprida på de orter, han ämnar besöka. I Dresden hette det bl. a. efter uppförandet af -Sömngångerskan: Hvarje af hennes partier är en konstnärligt genomarbetad produktion och af det djupa, innerliga kånslouttrycket, som i ungdomligt glada partier är så välgörande, genomandades isynnerhet hennes Amina. Den stora arian i sista akten utgjorde höjdpunkten. Man häpnar öfver detta staccato, dessa underbara drillar; men tekniken är för denna konstnär just medlet för att låta poesien i sången bli rätt uppenbarad, den är icke någon egenkär alsigt eller något sjelfbelåtet koketteri, såsom så ofta är fallet med sångvirtuoser, utrustade med briljanta röstmedel. Och i Berlin: Den fullkomligaste beherrskning af sångkonstens teknik, som röjer sig i den korrekta fraseringen, den säkra och klara behandlingen af rythmiken, det briljanta ntförandet at koloraturerna och det öfver allt beröm tydliga och rena uttalet af texten, göra det för henne möjligt att låta sin snillrika uppfattning af detta i den moderna franska operamusikens karakter hållna parti (Rosinas) öfverallt framstå i dess fördelaktigaste dager. Hennes sång, den må nu röra sig i cantilenan, i glänsande fiorityrer eller i lätt parlando, förefaller såsom naturligt språk, såsom omedelbart uttryck af känsla och tanke. I de fioa schatteringarne, i koloraturen och i den lika smaktulla som säkra behandlingen af rubatot finner man också känslan, liksom om det ej kunde vara på annat sätt. Ur Josejsy är en ung lofvande pianist, elev af den för tidigt bortgångne Carl Tausig, som sjelf utgått ur Franz Liszts skola. Journal de S:t Petersbourg ger honom efter att ha talat om hans kolossala tärdighet, sällsynta noggrannhet och Åplastiska lugn följande, särdeles fint aflattade beröm: hans spel finnes ej denna brådska, dessa oförmodade hopp, denna då och då återkommande betänksamhet, man finner ej hos honom osäkerhet i takten, icke ett enda tecken till tvekan varsnas; allt går bra, allt bör lyckas, allt lyckas också. Han träffar alltid det rätta och i rätta ögonblicket, han är med ett ord pianots riddare utan fruktan och utan tadel Att åstadkomma för mycket ljud, att söka för mycket efter effekt — det är saker som äro för honom alldeles obekanta; trots styrkan och energien, hvilka äro för honom egna, är hans ton delikat nyanserad, af en finess, en mjukhet, en elasticitet, som man blott sällan finner förenade. Prof. Wilhelmj är en konstnär, med så stort rykte, att det antagligen äfven framträngt till många af våra musikälskande läsare. Han ställes i jemnbredd med nutidens förste violinist, Joachim. IIan är född i Wiesbaden och har gjort sina studier vid konser-—— — — — VV RR — OO — ÖO: dd — AS Lä m —