MUILVVSge Me T DUMmIIILII sannt att kommunen i en icke så aflägsen tidpunkt belt enkelt genom process sökte afhända staden den för denna absolut nödvändiga Kallebäcksvattenledningen, hvartill staden genom ordentligt köp förvärfvat sig eganderätt, och detta af motiv, hvilka svårligen gingo ut på annat än åtkommandet af ett rundligt vederlag af staden, ja, då gör äfven han en bugning för den anonyme insändaren och den omkring honom samlade kommun-konklaven med ett: Mjuka tjenare, ber om ursäkt! Egendomligt är, att då sagde lustige person någon gång mänger ett allvarligt ord in bland sitt skämt, uppfattas detta vanligen med en hetsighet, som gällde det ett erimen lese majestatis, en hetsighet oftast urladdande sig i insända artiklar, hvilka med en märkvärdig konseqvens hitta vägen icke till den tidning, som innehållit de samhällsomstörtande uttrycken, utan till en annan tidnings byrå, der det vill synas som om man borde ha tillräckligt att syssla med inoch utländska prinsar och dignitärer af. alla slag för att ej ha någon ledig stund öfrig för sådant småfolk som krönikeskrifvaren. ÅÄngf. Albion, en af Wilsonliniens många ångare var i går från topp till däck beklädt med flaggor. Detta skedde för att fira den förmälning, som i går firades mellan en af delegarne i den ansedda engelska firman Yho:s Wilson Sons C:o i Hull, hr Charles Wilson och miss Wellesley, en sondotter till den bekante hertigen af Wellington. Här knöts sålunda ett nytt band mellan bördsoch börs-aristokratien, ett i våra dagar äfven hos oss ej sällsynt fenomen och ett nytt bevis på hvarthän den egna kraften förmår att töra en energisk och arbetsam personlighet. Ty grundläggaren af denna bögtaktade firma, numera den största privata ångbåtsredare ej blott i England utan i hela verlden, brudgummens far Thomas Wilson, började sitt skeppsrederi i, snart sagdt, minsta möjliga skala. Åren 1836—37 skickade han först några af sina små snällseglande skonare ÅIvanhoe, Svift m. fl. på Göteborg och de torde ännu finnas inom vårt samhälle som med dem gjort öfverfarten häremellan och Hull. Men redan år 1840 ersattes dessa genom tvenne ångare: Innisfail, kapten Hayden och William the Fourth, kapt. Fairbairn. Under årens lopp antog firmans verksamhet allt större dimensioner och när dess grundläggare för ett par år sedan afled disponerade den öfver en ängbåtsflotta, som ej blott besöker de skandinaviska hamnarne, de tyska och ryska Östersjöhamnarne, utan äfven utsträcker sina turer till Medelhafvet och Indien. För att få ett slags anknytningspunkt mellan denna massa af ångare väljer firman numera vid deras dop endast sådana namn, hvilka slutas på o, derigenom åstadkommande ett slags trads-mark tör firman. Alla bokstäfverna i (engelska) alfabetet äro redan genomgångna, hvilket framgår af följande förteckning å firmans ångare: Argo, Bravo, Cato, Dido, Erato, Fido, Gotzo, Hero, Ino, Juno, Kelso, Leo, Milo, Nero, Orlando, Palermo, Quito, Rollo, Sappho, Tasso, Urbino, Virago, Wallamo, Xantho, Yeddo, Zeno. Å flera bokstäfver eger firman 3 å 4 olika ångare. Thomas Wilson, som afled 1869, efterlemnade flera barn, deribland grosshandl. och stadefullmäktigon härstädes hr J. W. Wilson. Men han efterlemnade äfven en furstlig förmögenhet, hvilket bäst bevisas deraf att den af honom grundlagda firman, som eges af hans båda yngsta söner Charles och Arthur, sistl. år skattade för en årlig inkomst af 1,800,000 rdr sv. För någon tid sedan råkade en person af god samhällsställning, som af förnuttig ekonomi alltid på jernväg åker i tredje klassens kups, tillsammans med en enkelt men snyggt klädd resande med ett blekt och infallet, men intelligent ansigte. De råkade i samtal och den bleke visade sig vara i den mest uppsluppna sinnesstämning. Åh, hvad det är skönt att känna sig fri, utbrast han sålunda helt plötsligt. Fri? Har ni då varit sjuk eller är ni kanske... hm... kanske... enkling! — ÅÅTej, gubevars, men jag har suttit i ett år och åtta månader på Långholmen! — Konversationen lärer ej ha fortsatts.