Göteborgsposten – 6 oktober 1871, sida 2

gamla vänner i hyddorna och undrade om den beskedlige Mason ännu lefde och om enkan Greens ljushåriga barn skulle komma ihåg henne. Hon hade läst med dem i söndagsskolan; men äfven de måste ha växt ur barnskorna, liksom hon sjelf, och sannolikt lemnat mrs Greens ensliga hydda för att taga tjenst någonstädes. Dylika evkla tankar sväfvade för henne på vägen till hemmet. För sig sjelf väntade hon ej något varmt mottagande af sin far. Om han blott kunde förmå sig att fördraga hennes ankomst, hade hon tillräcklig anledning att vara tacksam. Det var knappt en half timmas väg från Holborough till Arden. De stannade vid en grindstuga, en liten byggnad i götisk stil med ett prydligt, nymåladt staket omkring. Allt hade ett behagligt, ordnadt och nytt utseende, hvilket mycket förvånade miss Lovel, som förr ej varit van att se några nymålningar elser någon särdeles stor ordning och prydlighet på sin fars gods. — Hvad allting ser nätt ut! sade hon. — Ja, svarade hennes onkel suckande; godset är väl underhållet nu för tiden. En qvinna kom ut för att öppna grinden — en rask, ung menniska som var alldeles okänd för Clarissa, ej den gamla bräckliga grindvakterskan hon mindes från sin barndom. Förändringen huru obetydlig den än var, gjorde henne sorgset stämd. — Jag undrar huru många af dem jag kände som äro döda? tänkte hon. De åkte in i parken och äfven här märkte Clarissa sådana spår af ordning och omvårdnad, som hon i sitt