Göteborgsposten – 6 oktober 1871, sida 2

möta mig rid stationen. Ja, j ag tror det vara bäst att jeg begitver mig direkte hem. Jag är litet uppskakad efter resan. Jag har ej sofvit fem minuter sedan jag i går i daggryniogen lemnade madame Marotes pension. — Du ser litet blek ut, men i alla fall ser du bra ut — riktigt bra. Dessa sex år har förvandlat dig från barn till qvinna. Jag hoppas att de gåfvo dig en god uppfostran dernere, en solid, praktisk uppfostran som kan vara dig till nytta i lifvet. — Jag hoppas det, onkel. Vi voro nästan alltid upptagna af våra studier. Det var ett ganska mödosamt arbete. — så mycket bättre. Lifvet är ämnadt att vara ett mödosamt arbete. Du torde en dag komma att draga nytta af din uppfostran, Clary. — Ja, svarade flickan med en suck, jag vet att vi äro fattiga. — Jag förmodar det; men du vet väl ändock knappt huru fattiga. — När tiden kommer skall jag vara redo att arbeta åt pappa, sade Clarissa. De åkte genom hufvudgatan i Holborough och ut genom stadsporten förbi en hel mängd små täcka villor, som lågo utmed vägen. Ännu en gång återsåg Clarissa de kära platser som hon så ofta drömt om i sin trånga bädd i Belforåts pensionsanstalt. MHvarje häck, hvarje träddunge, der nu de gulnade bladen hvirflade omkring för höstvinden, hvarje liten .hydda med mossbelupet tak uppväckte kära minnen hos henne. Hon erinrade sig sina