scblef hon on korpulent gentleman, klädd i hvit halsduk, och som blickade åt alla håll utom det rätta. — Nej, jag tackar er så mycket. Jag behöfver ej besvära er, ty min onkol Oliver är här för att möta mig. Ni sor honom stå der. — Då kan jag endast säga farväl. Detder otrefliga lokomotivet tycks hysa en fiendtlig otålighet att föra mig härifrån. Farväl, miss Lovel, och tnsen tacksägelser för det sällskap som gjort denna resa för mig så angenäm. Han lyftade på hatten och gick tillbaka till åkdonet, under det den korpulento gentlemannen nalkades Clarissa. Han skulle gerna ha velat skaka hand med henne, men afhöll sig från denna oberättigade förtrolighet. Och så skildes de åt. II. — Hvem i all verlden var den mannen som du talade vid, Clary? frågade den högärevördige Mathew Oliver, sedan han sett till att hans nigces saker blifvit lagda på en kärra. Var det någon som du känner? — Nej, onkel; det var en gentleman som rest i samma kupå som jag från London. Han var mycket tjenstaktig. — Du tycktes vara väl mycket förtrolig med honom, sade mr Oliver med allvarsam min; du borde vara mer förbehållsam, min kära flicka, vid din ålder. En ung dame som reser ensam kan ej vara för försigtig. Det var