Göteborgsposten – 5 oktober 1871, sida 2

Ur dagens krönika. Nåstan otroligt! Otroligt! Hvilket? Försvarsfrågans fall, ministerens asgång, grefve Posses ut all och statsrådet Wennerbergs kontras ötar? Eller seniernas stigande framgång i att lyckas uppusta glöden i revolutionens farliga vulkan på Åden gröna ön, eller den spanske revolutionären Moras lättvindiga teori: Åatt qvinnan icke bör vara dömd till att binda sig vid en man, utan har rättighet att lemna honom om hon tror sig ha funnit en annan, som behagar henne bättre, en periculum in Mora, hvars trefliga inverkan på det husliga lifvet vi förmodligen ej behöfva för våra läsare påpeka? Eller den intressanta taflan som fredsvännernas kongress i Lausanne nyligen erbjöd, då mesdames Andrå Leo och Delhomme i törsamlingen uppträdde på ett sätt som nog mycket bör ha eriorat om våra svenska roddarmadamers älskvärda manör;: Nej, intet af allt detta, men qvinnorna rör det ändå. Det är ej längesedan man med mer eller mindre skärpa utslungade föreb åelser mot den franska qvinnan, hvars lättfardighet, lyx, slöseri och brist på huslighet man tillskref en ej ringa andel i de olyckor, som nyligen öfvergått detta sköna land. Frankrike, säger en författare, är för ögonblicket verldens syndabock. Det stolta riket har sjunkit ned från den oantastliga höjd, hvarpå det stod i fordna dagar, man har sett och vågat tala högt om dess fel och på det viset går det alltid till i denna verlden: när en potentat som man åratal igenom har burit på sina händer slutligen störtas, så kastar sig klanderlustan också genast öfver honom och upptäcker en hel massa orsaker till hans fall, hvilka man förut ej lagt märke till. Som sagdt, den franska qvinnan har härvid ej heller blifvit skonad och äfven inom vår svenska tidningspress ha ej saknats ofverlägsna pennor, hvilka blandat nog mycket galläpple-extrakt i sitt bläck vid skildringarne af Frankrikes olyckor och dess qvinnor såsom de ej minst brottsliga orsakerna dertill.