Göteborgsposten – 5 oktober 1871, sida 2

ningsrådet för Credit Mobilier inkallar dettas medlemmar till en bolagssuma d. 11 Nov. för att afgöra frågan, huruvida bolaget skall upplösa sig och bilda ett nytt bolag med mindre kapital, på hvilket de ännu befintliga activa skulle öfverflyttas. Krigsministern Cissey har utfärdat en klandrad kungörelse om större gendarmafdelningars förläggande till de stora städerna för att upprätthålla ordningen under de stundande generalrådsvalen. Deremot har undervisningsministern Simon tillsagt folkskollärarne att iakttaga den största neutralitet under valen. Som bekant är har den krigsrätt, hvilken nyligen varit sammansatt i Versailles för att ransaka och döma öfver de fängna medlemmarne af kommunen, afkunnat en mängd domar lydande å förvisning till en sästning och förvisning för lifstiden. För dem som på grund af okunnighet om det sätt, hvarpå nämnde straff tillämpas i Frankrike, kunna vara benägna att i vissa fall anse dem allttör stränga, torde följande upplysningar tjena till efterrättelse. Med undantag af tvångsarbete (travauz forces, som verkligen är ett mycket hårdt straff, men nästan aldrig användt i politiska fall, äro de franska straffen ej särdeles svåra för fångar som ha penningar. En man som är dömd till förvisning har visserligen en mödosam framtid att motse, om han är i saknad af penningar; men i motsatt fall vederfares honom ingenting värre än att han är nödsakad lefva inom vissa utstakade gränsor och hvarje dag på bestämda timmar rapportera sig för en kommenderande osficer. Det är ett garnisonslif uton uniformen. En politisk förbrytare har i allmänhet sina egna rum, liksom om han vore hemma. Han kan läsa, skrifva, spatsera omkring i sin befästade stad huru mycket han behagar och ha sin familj hos sig, om han och familjen så önska. De enda fall i hvilka stränghet användes äro sådana, då fången är omedgörlig och vägrar att gifva sitt hedersord på att ej försöka undkomma. Hvad det politiska fängelsestraffet i Frankrike beträffar går man ej för långt om man kallar det ett blott skämt. Då en menniska kan mottaga sina vänner, gifva middagar för dem, musicera för dem och gifva ut tidningar i sin Åcell (hvilken i allmänhet är ett mycket väl möbleradt rum, åtminstone i S:t Pelagie), kan hon väl ha anledning att klaga öfver att lifvet ej är så behagl gt som det kunde vara, men hon kan svårligen yfvas öfver att lida särdeles hårdt för sin öfvertygelses skull.