Göteborgsposten – 4 oktober 1871, sida 2

Under gammalkatolikornas kongress i Miinchen ha, såsom vi förut nämnt, offentliga föredrag af stort intresse hållits för fruntimmer utaf de mera framstående reformatoriske predikanterna. Fyra sådana föredrag höllos d. 25 Sept. inför en-åhörarekrets af flera tusen personer. Dessa föredrag voro isynnerhet intressanta genom kontrasten mellan predikanternas yttre personligheter; och skritves derom från Minchen följande: Professor Mich elis, en mycket berest folktalare, skildrade på ett populärt sätt, huru det för gammalkatolikerna är fråga om en samvetssak såväl för hvarje enskild som för kyrkan i dess helhet, hvilken, tänkt som en lefvande organism, äfven har ett samvete och en samvetspligt, och huru detta samvete drifvit vetenskapens män till att icke underkasta sig den nya vansinniga dogmen, utan offra allt åt den erkända sanningen. Michelis följdes af pater Hyacinthe, Frankrikes mest glänsande predikant, en på samma gång ädel och elegant gestalt med mild, välljudande stämma. graciösa handrörelser och en till den högsta affekt sig stegrande talegåfva. Han skildrade på det mest ideala sätt den sannt religiösa makan och modren, som genom renhet och godhet lyckliggör mannen och familjen, under; det att klyftan mellan en man, som genom litvet blifvit skeptiker, och en inskränkt, vidskeplig hustru allt mera vidgas och qvinnan blottställes för den nästan oundvikliga faran att låta sig ledasgaf en herrsklysten prest, sätatt mannen i sin vrede öfver den opåkallade inblandningen ofta hemfaller helt och hållet till otro, ja, till hat mot all religion och slutar i törtviflan, förbannande både Gud och verlden. Den hänförande vältaligheten, smyckad med hela retorikens konstnärlighet, sådan den alltsedan Bossuets tid idkats i Frankrike, aflocjade åhörarinnorna flera ofrivilliga utbrott af bifall. Äfven det derpå följande föredraget af den för ej länge sedan till biskop i Breslau ämnade, nu exkommunicerade professor Reinkens var af stor effekt just genom det lugn, den köld och den obliddeliga logik, hvarmed han vände sig till åhörarinnornas förstånd. Han började med en enkel redogörelse för hela det intrigspel, hvarmed den nya dogmen satts i verket och för hvilket man redan år 1867 velat vinna honom medelst falska förespeglingar, skildrade de partier och personligheter, som genomdrifvit densamma, tecknade deras ringaktning af vetenskapen och den imposanta enstämmigheten hos vetenskapens idkare i Tyskland, i det att ingen historieforskare, ingen kyrkorättslärare och ingen dogmatiker lemnat sitt bifall till den nya dogmen, under hvilken biskoparne och det lägre presterskapet endast af tvång böjt sig. Den siste talaren var professor Friedrich, en ung lärd från Munchen af ett lidande utseende, hvilken behandlade samma tema som pater Hyacinthe, ehuru på ett mycket anspråkslöst sätt. Han bad qvinnorna stå trogna vid sina mäns och bröders sida och ej ännu mera försvåra deras tunga uppgift i kampen.