Göteborgsposten – 3 oktober 1871, sida 1

— Jag fick solstyng för ett år sedan, sade han, och var så svag då jag kom hem på sjukpermission att min mor använde hela sin öfvertalningstörmåga för att förmå mig att taga afsked; men ehuru jag villo göra nästan hvad som helst för att behaga henne, kunde jag ej förmå mig att göra henne till viljes i detta fall. En man utan yrke är en farkost utan roder. Det är litet hårdt för henne, arma själ, ty min äldre bror dog för ej särdeles länge sedan, och hon har endast mig, vagabond qvar. — Jeg har ingen mor, sade Clarissa i sorgsen ton; min mor dog då jag var litet barn. Jag afundas alltid personer som kunna tala om en mor. — Men deremot är jag faderlös, ser ni, sade gentlemannen småleende. I Clarissas ansigte syntes intet återskimmer af detta småleende. — Ah, det är en annan sak sade hon långsamt. Do fortforo att samtala en lång stund, och färden genom det månbelysta landskapet blef behagligare än Clarissa väntat. Hon var ej besvärad af någon barnslig blyghet, fastän hon nyss lemnat skolbänken, och hon var fullkomligt omedveten om sin egen skönhet; hon blef derföre hastigt hemmastadd i främlingens sällskap och samtalade med honom fullkomligt obesväradt. Detta ansåg han som en naturlig följd af hennes börd och uppfostran. Forte.)