Göteborgsposten – 2 oktober 1871, sida 2

trycket kriog denna lilla mun just nu var för tankfullt, tyckte han och undrade huru den skulle se ut då den smålog. Derefter började han göra upp sina planer för att framlocka det småleende, han så gerna ville se på dessa tankfulla läppar. Det var naturligtvis endast af ren fåfäng nyfikenhet han var så angelägen om att få frågan löst, men under en sådan, lång och tråkig resa må en menniska väl ursäktas för litet nyfikenhet. Han undrade hvem hans reskamrat var oeh huru det kom sig att hon, så ung, så vacker och i så stort behof af följeslagare, reste ensam. Det var ingenting i hennes drägt som antydde fattigdom, och för öfrigt reser vanligen ej fattigt folk i första klassens kup6er. Kanske hon hade sin kammarjungfru i någon andra klassens kupdå, sade han för sig sjelf. I alla händelser var hon en dame. I det afseendet hyste han ej ringaste tvifvelsmål. Hon var stor, öfver den qvinnliga medellängden. Det låg ett behag i de långa konturerna af hennes gestalt, som föll mer i ögonen än ansigtets skönhet. Den långa smala halsen, skuldrans rundning, som ej ens kunde döljag of den tjocka schalens veck, allt iakttogs af den resande på ett lugnt, begrundande sätt, under det ban sträckte sig i sitt hörn och funderade på huru han skulle finna anledning att börja ett samtal med sin vackra reskamrat. Han lät på detta sätt en stund förflyta, ty han var en man för hvilken brådska var nästan okänd. Detta beqväma, artistiska sätt att betrakta miss Lovels skönhet var ett slags lugnt nöje för honom. Hon å sin sida syntes fördjupad i åskådning af landskapet — ett högst van