Göteborgsposten – 2 oktober 1871, sida 2

af lättnad. Det skulle ha varit angenämare för henne att ha fått behålla kupån för sig sjelf; men då hon nödvändigt skulle få ett sällskap, så hade hon ingenting emot det hon fick. Ungefär en timma suto de tysta i sin kupe. Detta tåg var ett snälltåg och stannade vid högst få stationer. Den grå skymningen öfvergick till en lugn, vacker qväll. Månen steg tidigt upp, och det stilla engelska landskapet syntes Clarissa Lovel mycket vackert i det klara månskenet. Hon betraktade de skuggiga fälten i förbifarten: här och der en lugn damm eller en skymt af rinnande vatten; derofvanför mörka skogbeväxta kullar och öfver alltsammens den stjernbeströdda himlen. Hvem kan säga hvilka obestämda poetiska tankar som uppstodo inom henne denna qväll, då hon betraktade dessa föremål? Lifvet var så nytt för henne, framtiden lik ett okändt land — ett paradis kanhända, eller en fruktansvärd öken öfver hvilken hon måste vandra med bara, blödande fötter. Huru kunde hon veta det? Hon endast visste att hon var på väg hom till en far som aldrig älskat henne, som uppskjutit dagen för hennes hemkomst så länge som det varit möjligt för honom att uppskjuta den. Den resande i det motsatta hörnet af kupen kastade då och då en blick på miss Lovel, under det hon såg ut genom fönstret. Han kunde jemnt och nätt se hennes profil, dunkelt belyst af den flämtande oljelampan ; det var en utmärkt profil, tyckte han: en panna som hvarken var för hög eller för låg, en liten örnnäsa och den vackraste mun och haka i verlden. Det var synd att ut