Göteborgsposten – 2 oktober 1871, sida 2

ryckt henne ur sina obestämda frumtidsdrömmar, och det var ej så lätt för henne att i ett nu sätta sig fullkomligt in i stundens prosa. Hon tackade honom med mycket behag för hons artighet, men ännu hade hon ej smålett. — Gör ingenting, sade den resande för sig sjelf, småleendet skall nog komma i sinom tid. Han tog allting här i lifvet på ett mycket lätt sätt, denne gentleman, och sedan han försett Clarissa med lektyr och upplysning, lutade han sig tillbaka i sitt hörn och började ånyo betrakta det unga, vackra ansigtet, nästan lika lugnt som om det varit något konststycke af en målare, uthängdt i ett tafvelgalleri. Tidskrifterna voro underhållande för miss Lovel. De afledde hennes håg från framtidsfantasierna. Först då hon började sin läsning, tänkte hon föga på innehållet af de tryckta sidor hon hade framför sig, men så småningom blef hon intresserad och fortfor att läsa tills hennes reskamrat ledsnade vid tystnaden. Han såg på sitt ur — det vackraste lilla emaljerade guldur med namninitialer och sköldemärke — ett ur som såg ut att vara en present af ett fruntimmer. De hade varit nära tre timmar på resan. — Jag ämnar ej låta er läsa längre, sade han i det han förändrade plats och satte sig midtemot Olarissa. Denna lampa är mycket god för en timma eller så der omkring, men sedan är dess verkan på synen långt ifrån välgörande. Jag hoppas att er berättelse ej är mycket intressant, (Forts.)