Göteborgsposten – 28 september 1871, sida 1

mamma, tillade hon. Mammas fötter voro en tum mindre än mina. Merquisen fästade en häpen blick på sin dotters lilla fot och försjönk derefter i djupt begrundande. Hade hans hustru verkligen haft mindre fötter än den oförlikneliga sylfid, som en gång burit denoa rosenröda sko? Det var verkligen besynnerligt att han aldrig märkt det. Och den förtjusande skon syntes honom ej längre så ofantligt liten. Ofta undrade marquisen på att tidningarno nu ej, såsom fordom, omtalade den makalösa dansösen, och med dubbel harm tänkte han på den gudlösa revolutionen. Den hade ej endast lagt sin hårda hand på kungaparets helgade hufvuden och sopat bort hans egna besittningar, utan den hade äfven tillåtit don största förtjuserska i verlden att sjunka i glömska. Den förtjuserska som han sjelf aldrig skulle eller kunde glömma — den oöfverträffliga mademoiselle Deligny. Minst af allt kunde han förstå huru Paris kunnat bli så förändradt. Allt hvad han läste om tilldragelserna i den franska hufvudstaden förekom honom såsom en hemsk saga. — Det kan ej vara möjligt; de ljuga, de eländiga tidningsskrifvarne! utropade han. Alla döda eller landsförvisade; konungen och