Göteborgsposten – 27 september 1871, sida 1

stannade aldrig länge inne i sjukrummet eller nära sin hustrus ländstol — han tillhörde deras antal hvilka med en viss fasa rygga tillbaka för en person som lider. I enrum tackade han pastorn för hans vaksamma omvårdnad och så öfverlemnade han sin hustru åt honom och Marion. Det kom en stund — näktergalarne sjöngo och rosenknopparno öppnade sig — då marquisinnan de Bridal tyst och undergifven andades ut den sista sucken. Hennes sista ord ställdes till hennes trogne vän: — Vaka öfver mitt barn, hviskade hon. Jag vet att ni skall ha omvårdnad om henne och älska henne. Jag dör i frid! Han lade sin darrande hand på hennes panna, öfver hvilken dödens dagg redan bredt sin kyla, och inför hans tårfyllda ögon sjönk verlden till intet och och solens sken försvann, under det hans läppar mumlade böner för den döende. Marion låg till hälften medvedslös på knä bredvid sängen och höll den döende modrens venstra hind. Och Jean sprang in i marquisens rum, för första gången brytande mot den af hans husbonde anbefallda stränga etiketten, och utbrast då han öppnat dörren : — Fru marquisinnan ber .,.. (Forts.)