Göteborgsposten – 27 september 1871, sida 1

att darra hvarpå konungens af Frankrike thron reste sig. Och alla tidningar innehöllo fabelaktiga skildringar, och pastorns ansigte blef allt blekare och blekare för hvar gång han bar in dessa tidningar, och marquisen skref bref på bref till Paris, men intet svar kom. Med vidöppna ögon och ett uttryck af fasa lyssnade Msrion, liggande på knä vid sin mors stol, då Pero Francois läste upp nyheterna, hvilka hon endast till hälften förstod; ty att menniskor kunde uppresa sig emot en verklig konung, som ännu bar krona, och emot en så skön drottning, hvars porträtt i pappas rum hängde rakt under mademoiselle Delignyts porträtt, det gick öfver hennes fattningsgåfva. — All sorg går öfver, hviskade marquisinnan med ett melankoliskt småleende, och i detta lifvet har hvar och en sin hemliga sorg, att bära, drottningen såväl som tiggaren; men den går öfver lik en skugga. Ack! hon blef med hvarje dag mera lik en skugga — hon sjelf var på väg att gå öfver till en annan verld — den ädla damen. Hennes trogne vän lemnade numera knappt hennes sida. Han var alltid till hands för att hviska ett ord af tröst, ett ord om det lif som väntar den dygdige efter detta. Marquisen