Göteborgsposten – 26 september 1871, sida 1

hon funnit ett fast stöd, en broders varma hand, och med glad och tacksam ifver fattade hon denna hand, viss om att den skulle ledsaga henne mot det goda. pre Francois visste huru han skulle sysselsätta hennes själsförmögenheter, och hennes uppfostran — betydligt försummad — lemnade ett vidt fält för odling. Huru förvånades hon ej öfver hans vetandes skatter, öfver allvaret of hans sträfvanden, och hvilken läraktig elev blef hon ej! Hennes själ fick en underbar lyftning då hon samtalade med sin vän om religionen, hvars trösterika lära föll i hennes rena hjerta som en solstråle i en blomkalk. Han gick med henne till de sjukas och fattiges boningar; han lärde henne först huru mycket bättre det är att gifva än att mottaga. Hon blef snart vördad som ett helgon, denna marquisinna de Bridal, hvilken gjöt balsam i lidande hjertan genom det kärleksfulla, melankoliska uttrycket i sina ögon och de ljufva tonerna i sin röst. Sålunda gick det ena året efter det andra, och marquisinnans hemliga och mest brinnande önskan blef slutligen uppfylid. En liten rosig flicka kom till verlden och förde en stråle af den renaste: sällhet in i det gamla dystra bretagniska slottet. Modersglädjen spred ett förklaradt okimmer öfver Veronicas bleka ansigte,