Göteborgsposten – 26 september 1871, sida 1

för Veronica ledsnaden af det ensliga lif hon förde, under det hennes man lefdo ett gladt lif vid hofvet i Versailles, liksom om ingen marquisinna de Bridal funnes till i verlden. Om Påre Francois var närvarande, kände hon sig aldrig öfvergifven, och äfven hennes brinnande längtan att höra ett barns stämma och se dess småleende försvann, då han för henne föreläste historien om nationer och individer, der det på hvarje blad talades om strid, försakelse, sorg, tårar och död. Hans röst var den behagligasto man kunde höra, och marquisinnan de Bridal lät ofta sitt handarbete falla i knät och betraktade drömmande föreläsarens bleka, ädla ansigte med den tankfulla pannan och det lätta uttryck af sorg som sväfvade kring den fint bildade munnen. Huru ljuft det måsto vara att lefva så i lugn, så i frid med sig sjelf och verlden! Huru hennes eget hjerta fann det allt mer och mer bittert att försaka! Ehuru hon aldrig älskat sin man med det slags kärlek som kallas kronan af lifvet och genom sitt giftermål med honom blott hade uppfyllt en döende fars sista önskan, ansåg hon honom dock fortfarande såsom sitt skydd och stöd och kände sig så hjelplös på detta sätt öfvergifven af honom. Men i Pere Francois hade