Göteborgsposten – 23 september 1871, sida 5

i grannskapet i lika stora flockar, som sparfvar i eti gammalt kyrktorn, hade han ej enda bekant, en enda vän. Midt i den oerhörda verldsstaden och dess hvimmel af två millioner menniskor lefde han nästan lika så ensam som en eremit i öknen eller en olycklig, som förirrat sig i prairierna. Under detta enstöringslif tycktes han nästan också ha lagt bort att tala. När han steg öfver tröskeln till den lilla restaurationen midtemot, visste uppassaren och värdinnan på förhand hvad han önskade och han slog sig genast ner i sitt vanliga hörn, stilla och tyst, men utan spår af förlägenhet och intog sin enkla måltid. Förlägenhet var också ej tänkbar hos honom, en infödd parisare och som, måhända för att ännu kraftigare antyda sin äkta parisiska karakter, bar familjenamnet Paris. Hr Paris förde sig redan på grund deraf att han var embetsman, som en äkta parisare. I Frankrikes hufvudstad sätter man stort värde på, att embetsmannnen är elegant och nobelt klädd och de kommunala embetsmänen ville i detta hänseende icke stå tillbaka för de kejserliga. Men hvarken staden eller staten frågar efter, om den fysiska menniskan kommer att lida under detta tvång, hvilket embetsmännen måste underkasta sig. När en sådan underordnad embetsman måste använda tredjedelen at sina inkomster, om ej mera, tör att betala skräddareoch tvätträkningar, är det lätt förklarligt, att han endast af affischerna på gathörnen och annonserna i tidningarne kan lära känna verldsstadens nöjen och förlustelser. Det vore helt visst hvarken nödvändigt eller önskligt att de pligttrogna embetsmännen glänste på baler, konserter eller kapplöpningar; men deras nuvarande förhållanden förbindra dem endast alltför ofta att deltaga i dessa billiga förströelser och utfiykten som hvarje handtverkare känner ett oafvisligt behof att företaga om Söndagarne. Man vet icke om hr Paris på grund af sina inkomster var hänvisad till en dylik samvetsgrann ekonomi, men att döma af hans hela lif, måste så ha varit förhållandet. När han satt i sitt hörn på kaft med de elegant beklädda benen korslagda och det omsorgsfullt friserade hufvudet nedböjdt öfver tidningen, då skulle svårligen någon kunnnat tro, att han hade den magistratsskritvare framför sig, hvars befattning det var att upprätta dödslistorna öfver Paris befolkning, han som vanligen benämndes de dödas skrifvarek. Han blygdes för öfrigt alldeles icke för sitt embete, ty, huru töga meddelsam han än var, så var det dock allmänt bekant, att det var han, som upprättade listorna öfver de döde. En enda gång, ungefär åtta veckor efter la Communes tall, kom han att offentligt vidkännas denna sin syssla. På det kaf, som han dagligen brukade besöka, disputerade några gäster om antalet af de under Kommunens strider fallna och en af dem yttrade då, att de siffror, som nämnts, väl voro något öfverdrifna. Under de sista dagarnes strider hade på sin höjd dödats 3 å 4000 menniskor, menade han. Då brast den ensamme gästen ut i ett ohyggligt hånskratt och med en hetta, en häftighet i ord och åtbörder, som man aldrig skulle ha tilltrott honom, utropade han: Tre eller fyra tusen menniskor! Men ni talar ju der om en sak, som ni alls icke känner till. Tag en tre, fyra, fem gånger så stor summa och ni skall komma sanningen närmare. Och om någon kan ge er nöjaktig upplysning derom, så är det jag, mitt namn är Paris! Efter detta ovanliga utbrott steg han upp, tog sin eleganta käpp, helsade nedlåtande och lemnade lokalen, mumlande några obegripliga ord. Men från den dagen blef han en sällsynt gäst på kafet; det tycktes genera honom, att han låtit iörleda sig till en otillbörlig häftighet och kom han någon gång dit, var det på sådane tider, då få eller inga gäster funnos der. Värdinnan, ett slipadt fruntimmer som alla parisiskor, påstod, att orsaken till hans förändrade sätt att vara, måste tillskrifvas olycklig kärlek. Ja, hon visste hvad som var mindre allmänt bekant, att hr Paris egde ådett dyrkadt föremål. Denna förbindelse förskref sig från den grå forntiden och tycktes vara nästan lika gammal som han ejelf. De dödas skrifvare hade en älskarinna. Längt bort i ett af stadens aflägsnaste qvarter bodde en dame af mycket mogen ålder, som hade eröfrat den blygsamme skrifvarens bjerta. På vackra sommaraftnar såg man dem understundom på stränderna af Seine eller i närheten af Jardin des Plantes, ett ståtligt och elegant par, promenera i skuggan af träden för att njuta aftonsvalkan från floden. Damen byste ögonskenligen mycken förkäriek för brokiga och afstickande färger samt hade hatten smyckad med en mängd konstgjorda blommor som seden brukar vara bland damer, som ha skäl att söka förläna ansigtet en viss ungdomlighet. Den som på något afstånd såg dem spatsera omkring med långsamma, afmätta steg, gissade att det var ett förnämt herrskap, som ville taga sig en smula motion, och man såg sig efrivilligt om efter det ekipage, som borde hålla i närheten. Efter kommunens fall hade dessa promenader blifvit mera sällsynta och till sist upphörde de alldeles, men endast i mera invigda kretsar (reducerande sig till värdinnan och portvaktarefolket) visste man att hr Paris gifvit sin älskarinna på båten. Alla mer och mindre djupsinniga funderingar öfver orsaken till skilsmessan voro förgäfves och de invigda kretsarne kommo slutligen till det resultat att den der ledsamma historien med Kommunen hade gjort de dödas skrifvare till den grad förstämd, att han alldeles icke mera ville veta af sin älskade. De timmar, han förr tillbragt på kafet eller Seinens stränder, framlefde han nu på sitt rum och tycktes helt och hållet ha gått upp i melankoliska betraktelser öfver staden Paris öde i allmänhet och hans eget isynnerhet. Hans bostad, som var belägen i sjette våningen, var nätt och prydligt inrättad som mannen sjelf, och det enda obehagliga med den var åsynen af den djupa afgrunden nedåt den tysta, fridfulla gården. Från fönsterna hade man en fri, romantisk utsigt åt Montmartre och Buttes Chaumont, som reste sig i norr med sina parkanläggningar och grå jordvallar. Från detta sitt observatorium hade de dödas skrifvare med sin kikare kunnat följa alla enskildheterna vid Kommunens dödskamp på Buttes Chaumont. Han hade sett den röda flaggan svaja på vallarne, sett huru de röda pantalongerna klättrat upp för att plantera trikoloren i den rödas ställe. En påföljande dag hade han sett qvinnorna från Belleville samla sig på höjderna och förtviflade sträcka sina armar mot höjden, då de fångna nedskötos i grafvarne vid deras fötter. Han kunde på förhand notera i sin anteckningsbok anmärkningen om dödslistans stigande i 20:de arrondissementet, på förhand förvissa sig om, att listorna från Belleville och Mnilmontaut skulle bli de lägsta af alla. Siffrorna måste ha vuxit honom öfver hufvudet, ty han blef alltmer och mer orolig och han kände sig hemsk till mods på sin kammare. bå han, efter stridernas slut, åter ville uppsöka sin gamla plats i Hötel de Ville, hade detta gått upp i lågor och med detta voro också alla staden Paris dödslistor uppbrunna. Detta måste ha gjort ett obeskrifligt, men föga försonande intryck på hans förstånd. Han måste nu börja på att omskrifva de gamla dödslistorna och dertill måste han nu äfven foga de nya oändligt långa..... Ett tillräckligt skäl för att han började vårdslösa sin frisyr, sin eleganta halsduk, sitt rum och sin murgrönsranka i fönstret. Under :: maf han ala dan anäda —