i Konstantinopel i allt sall flera timmar, hvilka kunna användas till förnyande af förrådet, och sedan erbjuder Gibraltar ett liknande tillfälle. Härigenom kan tydligtvis en så mycket större del af lastrummet användas för upptagande af den egentliga fraktvaran. Slutligen skulle, enligt konsulns mening, öppnandet af ångbåtstrafik bereda afsättning på Turkiet af sådana svenska industriprodukter, om hvilkas export till detta land vi ännu ens ej kunna hysa någon förmodan, ty importörerna af sådana varor önska naturligtvis att på viss förut beräknad tid erhålla sina reqvisitioner. Hvad ångfartygens storlek angår, uppställes den regeln att de böra vara mycket grundgående i förhållande till sin drägtighet, så att bruket af liktare (lastpråmar) undvikes. Konsulatet omnämner dimensionerna af en ångbåt som, afsedd för frakt på dessa farvatten, f. n. är under byggnad, och tyckes konsulatet anse dessa vara synnerligen passande. Nämnda fartyg, som beräknas kunna lasta 7500 qrs, förses med maskin af 120 hästars kraft, men kommer ändock ej att lastadt ligga djupare än 16 å 17 (norska) fot. Den slutsats, konsulatet kommer till, är att Sverige genast bör åt en del af sina seglande fartyg gifva användning på dessa trakter. oOm ock Sverige — yttras det — icke är bestämdt till, på grund at sina öfriga större resurser, att hafva en så betydlig handelsflotta som Norge, så bör likväl densamma utvidgas så pass att den kan sysselsätta den del af befolkningen, hvilken är hänvisad på sjöfarten såsom sitt naturliga näringsfång. Men detta är ännu långtifrån sallet, utan gå nu en stor mängd svenska sjömän, af brist på hyra från inhemska rederiers sida, med främmande nationers fartyg och föra der en bedröflig existens. Men samtidigt med att segelflottan erhåller employ på Svarta hafvet bör byggandet af ångfartyg för denna trade företagas. Konsulatet anser till och med att företag at sistnämnda art genast skulle löna sig, ty äfven om full utfrakt i början ej erhölles från vårt eget land, kunde man dock vara säker om att genom anlöpande af Rotterdam eller Antwerpen få lasten kompletterad. Den svenska exportvara, som för Turkiet är af största vigt är jern. Ännu för några få år tillbaka var det endast Smyrna, som hade en regelmessig tillförsel från Sverige af en eller två laddningar. Sedan utvidgades importen af denna vara till Beyrut och under de sista åren äfven till Konstantinopel. Till sistoämnda plats anlände under år 1870 trenne fartyg med jernlast, alla från Stockholm. Men en stor del af det i Turkiet använda svenska jernet införes dit — från England. Konsulatet förmenar att denna vara kan erhålla en vidsträcktare marknad i Turkiet än hittills, ty man börjar allmänt inse derstädes det svenska jernets förträfliga egenskaper och på denna grund föredraga detsamma framför prisbilligare engelsk vara. Bland jernvaror finnes det vidare en särskild artikel, på hvilken svenska fabrikanters uppmärksamhet fästes, neml. de s. k. Pointes de Paris. De utgöra ett slags runda jernspik, hvilka i Turkiet alldeles förträngt bruket af vanliga spik. Importen af dem är så betydlig att den kan anslås till mer än 500,000 tunnor, hvarje tunna inhållande 50 kilogrammer. Hvad trävaror beträffar bar den turkiska konsumenten ännu icke kommit till den insigt som han vunnit i fråga om jernet, att nemligen en bättre vara, om ock något dyrare, kan vara att föredraga framför en sämre, men prisbilligare. Konsulatet anser derför tvifvelaktigt huruvida det svenska timret ännu kan täfla med det siebenbärgska som på Donau och dennas bifloder skeppas till Turkiet. Deremot äro tändstickor, stål och möjligen äfven öl varor som der kunna påräkna god afsättning. Konsulatet nämner att de assuranspremier, hvilka svenska och norska fartyg mäste erlägga vid frakter på Svarta Hafvet, äro för stora, och den tanken sramkastas derför att ett stort svenskt-norskt bolag för sjöassurans borde inrättas, med ett särskilt afdelningskontor i London, det ställe hvarest de flesta assuranser för dessa frakter slutas. Den utsträckning — sålunda afslutar konsulatet sin intressanta rapport — som Sveriges-Norges handel på Turkiet bör erhålla, kan emellertid då först fullt uppkomma, när der, liksom på andra aflägsna främmande platser upprättas nationella svensk-norska handelshus. Detta kan åter endast ske derigenom att de förenade rikena, liksom Schweiz i sin tid, stiftar föreningar med syftemål att befrämja etableringen af egna handelsfirmor på aflägsna orter. Man torde i den embetsberättelse, hvars hufvuddrag vi nu sökt i korthet återgifva, finna ett nytt vittnesbörd derom att den svenska handelns representanter i främmande länder, kansulerna, alltmera fullständigt uppfylla det värf, som åligger dem. För att en konsulatsrapport skall kunva göra gagn, fordras emellertid att de affärsmän, till hvilkas tjenst den hufvudsakligen blitvit affattad, äfven taga kännedom om densamma. Det vore fägnesamt, om man finge hoppas att sådant sker från våra svenska handlandes sida: säkert är att