ningen, och detta förnämligast genom medverkan af amorikanars. Hans val blef också med stor majoritet genomdrifvet. Inom affärsverlden eger han god kredit, och denna har han allt som oftast låtit komma sina landsmän till godo. C. Sköld är en f. d. soldat från Vestra Ryd i Östergötland, som här egnat sig åt skräddareyrket, i hvilket han arbetar hos stadens förnämste mästare och har god förtjenst. Jag besökte honom i går i hans, i stadens medelpunkt belägna hem: ett litet vackert hus, på alla sidor omgifvet af i ordning planterade träd och blomsterbuskar. När svenskarne anlände hit, funnos blott högst få träd i denna trakt. De började att plantera sådana, och amerikanarne följde snart exemplet, så att Princeton nu med största skäl kan kallas en trädgårdsstad. Sven Frid från Kristianstadstrakten har skomakareverkstad och reder sig godt i hus på egen tomt. Till det yttre lik en välfödd jätte, är han till sin inre menniska jovialisk och mycket frisinnad. Dessa äro bland dem som bitkommo först. År 1854 och närmaste tiden härefter började svenskarne komma i stor mängd och deras inflytande i politiskt hänseende är nu ganska stort i detta county. Med saknad tala ännu de äldre af dem om en Johan Andersson från Göteborg, som plötsligt afled här 1854 och hvilken lär ba varit faktor på Dagbladets tryckeri i Stockholm. Ätven här arbetade han på ett tryckeri, men tjenstgjorde dessutom säsom svenskarnes prest, i hvilken egenskap han sammanvigt bland andra makarne Shenlund och Fagercrans. Nöden har ingen lag. I Wisconsin såg jag en gång en skräddare jordfästa en landsman, dervid han samtidigt tjenstgjorde såsom klockare och kantor. Det har at en bekant berättats mig, hurusom han en gång här i Illinois med flera landsmän stod vid en kär väns just då uppkastade graf. En af de der församlade lekmännen fick i uppdrag att förrätta begrafningsceremonien. Efter att hafva upprepat den ena efter den andra af de böner och psalmer som han hade i minnet, adresserade han sig slutligen till de sörjande vännerna med töljande ord: Ja, jag tänker det kan vara nog nu. Men tycken I, gubbar, att det behöfs än flera böner öfver den döde, så skall han, min själ, ha dem ... Igår på eftermiddagen blef jag af några nyförvärfvade vänner erbjuden att i deras sallskap göra en trip till en, c:a en svensk mil härifrån belägen, liten stad vid namn Tiskilwa, äfven känd under benämningen FThe Indian Town, sedan en indianstam för omkring 30 år sedan derstädes hade sin hufvudstation. Denna stad, som har endast omkring ett par tusen innevånare, är mest märkvärdig för sitt ovanliga läge i en djup dalsänkning öfver hvilken nästan i en cirkel höjer sig en af vacker löfskog bevuxen sträcka af s. k. Blussss. Der råkade jag en ung svensk skomakare vid namn Berg, som efter fem års vistelse derstädes nu rår om eget hus. Alldenstund högst få svenskar äro till finnandes i den staden, hade han sökt och äfven lyckats att komma i bästa förstånd med tyskarne, som utgöra en stor del af platsens befolkning. I qväll reser jag troligen härifrån till en af svenskar tätt bebyggd stad vid namn Galva, om hvilken jag hoppas att framdeles från Chicago få skicka några underrättelser till G.-Posten. Isidor K. AAA —L