oftanämnda flickas annons, i hvilken blifvit uppgifvet att hon, som redan vistats här ett par år, förstod engelska språket, en omständighet vid hvilken naturligivis fästes stort afseende. Och likväl är det nog så, att en sådan flicka, efter att ha vistats här en tid, skulle äfven af den mest fördragsamma bland truarne i Sverige befinnas alldeles omöjlig såsom tjenarinna. Men nog för denna gång om fruntimmer i allmänhet och tjensteflickor isynnerhet. Jag öfvergår nu till ett ämne af vida vigtigare natur. Åtskilliga af våra här utkommande svenska tidningar ha gång efter annan uppmanat tidningspressen i Sverige att reproducera deras artiklar rörande vådan af att emigranterna från Norden låta vid ankomsten hit at samvetslösa agenter förleda sig att resa till de södra staterna, der de i de allra flesta fall endast liksom genom ett underverk kunna rädda sig från total undergång. Men tyvärr ha dessa uppmaningar icke på långt när rönt den uppmärksamhet, de förtjenat. Väl har en och annan af tidningarne derhemma omnämnt det öfverklagade törhållandet, men icke så allmänt, så ofta och så uttryckligt som skulle behöfts tör att dervidlag uträtta något af verkligt gagn. Jag anhåller nu om plats i Göt.-Posten för öljande ötversättning ur en af de förnämsta tyska tidniogarne i staten Illinois. Stycket, som lästes i ÅIllinois Staats-Zeitung för d. 12 Aug. 1871, bar till rubrik: Något om utvandringen till Södern. Gräsligt elände bland emigranterna: I början af år 1870 — läses der — då arbetskrafterna här i Vestern stodo i ett sådant missförhållande till efterfrågan, att tusentals arbetare sågo sig urståndsatta att förtjena sitt lifsuppehälle, var det en lätt sak för de af söderns plantageegare anlitade agenterna ati åt dem anskaffa en hel mängd arbetare. När man för en person, af hvilken en hel familjs väl är beroende, skildrar ett paradis i de mest glänsande färger, just när samme person ser sig och de sina, till följd af missgynnande tidsomständigheter, nära att förgås, och försäkrar att man vill och kan göra honom delaktig af detta paradis välsignelse, så skall han förvisso icke länge besinna sig innan han antager tillbudet. — — Hvad värde ha väl ett menniskolif eller en familjs hela timliga välrärd för en sådan schakal, som är känd under namuet arbetare-agent? Icke frågar han efter att de stackars emigranterna i stället för den förespeglade lyckan och den såsom säker angifna utvägen att geuom flitigt arbete kunna förskaffa sig en från bekymmer befriad existens, endast finna nöd och förerf. Om stora skaror af dessa olyckliga bli offer för den i söderns sumpiga trakter härjande febern, hvad bekymrar det honom? Han ser på sin höjd deri endast ett tillfälle till ytterligare förtjenster, ty det faller ju på hans lott att ånyo fylla de af döden åstadkomna tomrummen?. Härefter berättar tidningen särskilt om det elände, för hvilket några tyska emigranter, dem hon namngitver, råkat ut i södern, och slutar med att omtala, hurusom af 700 emigranter, hvaribland många skandinaver, nvilka samtidigt begåfvo sig till södern, flera än 350 vid framkomsten angrepos af feber och afledo. Tvenne svenskar, Johnson och Peterson, egare af Scandinavian Emigrant Agency här i Chicago, ha varit ojemförligt flitigast att till södern locka de skandinaviska emigranterna, af hvilka många redan vid banstationen blitvit uppfiskade och förda till dessa herrars kontor samt derifrån hals öfver hufvud förpassade till någon plantageegare, innan de fått tillfälle att meddela sig med och taga råd at någon erfaren och hederlig menniska. Således först och sist en varning till mina landsmän, som tänkt men ännu icke hunnit att utvandra, mot emigrationen till södern! Detta mitt bref må afslutas med några ord om den stad, i hvilken jag för tillfället vistas. Princeton, anlagd för ungefär 40 år sedan, räknar omkr. 5000 innevånare, hvaribland c:a 1000 svenskar. Vägen hit från Chicago är på alla sidor begränsad af vidsträckta sädesfält, och landskapet påminner mycket om Skåne. Vid Princetons jernvägsstation tager staden sin början; der finnas sågverk och qvarnar samt en mängd handelsbutiker m. m. tätt invid hvarandra; men ett stycke derifrån finner man ingenting som vittnar om att man vistas i en stad. På gatorna, hvilka se ut som landsvägar, är trafiken högst obetydlig. Små byggnader, af hvilka många ganska smakfulla, äro belägna hvar och en på sin qvadratformiga och af täta staket inhägnade lott samt beskuggade af lummiga träd. Sedan man vandrat genom denna del af staden och hunnit dess andra ända, kommer man återigen till några affärsgator, der rörelsen är ganska liflig. Här, liksom i Amerikas alla städer, äro hotellen, kyrkorna och skolbusen både många och storartade i förhållande till stadens folkmängd och resurser. Af de tre härvarande hotellen är hvart och ett större och dyrbarare inredt än t. ex. det bästa af Norrköpings hotell; och af kyrkor fionas här icke färre än 14, hvaribland en är svenskluthersk och har omkring 700 kommunikanter, hvilka nyligen råkat i ovänskap med och afsatt sin herde, en pastor Lindholm, som tillhör Augustana-synoden. De första svenskarne hitflyttade i början af 1850-talet. Af dessa Kar jag haft nöjet göra bekantskap med åtskilliga, som nu äro i åtnjutande af stort anseende såväl bland här bosatta landsmän som ock bland amerikanare. Hr A. A. Shenlund från Borås är en af stadens förnämste handelsmän, hvars redbarhet och slärdfria umgängeskätt har förskaffat honom lika många trogna kunder som uppriktiga vänner. Hr P. Fagercrans från Kristianstad drifver urmakeriyrket med stor framgång och är dertill anförtrodd flera kommunala värf. Redan för 10 år sedan blef han, iii 4 AR ss Ve ee lam mm mm LL w— ODA-— AA MH td HM D FR MM M — —