Göteborgsposten – 22 september 1871, sida 2

7 021 DATA ucCu föreställningen, att nu stundade ett sek. er ihällande lugn. Journal des Dbats innehåller nu en-lång uppsats om saken, synbarligen fluten ur en diplomats penna, som är väl underrättad. Uppsatsen är för lång att kunna i sin helhet meddelas, hvarför vi måste inskränka oss till utdrag. Förf. beklagar sig öfver den i Frankrike utspridda tron, att detta möte haft en mot Frankrike fientlig karakter, och redogör för, huru det gick till, att segraren och den besegrade vid Sadowa sammanträffade i år: Beust har i sexton år hvarje sommar begifvit sig till Gastein, hvars bad bekomma honom särdeles väl. Förlidet år hade han knappast börjat sin kur, förrän den plötsligt afbröts af händelserna. I år skyndade han sig att lemna Wien och begifva sig till Gastein, så fort delegationernas session var afslutad. Ingen brännande fråga stod på den europeiska politikens dagordning; det var alls icke tal om, att den nye tyske kejsaren skulle företaga en resa till Österrike, och Bismarck njöt landtlifvets lugna fröjder i Varzin, hvarifrån han, såsom det hette, skulle begifva sig till Nordeney föratt begagna hafsbaden. Grefve Beust trodde derför, att han skulle kunna hvila ut sig och ostörd begagna sin badkur till medlet af Augusti; men han hade gjort upp räkningen utan ett förnämt besök. Konungen af Pressen hade förut varit en stadig gäst i Gastein;, han hade kommit dit tre år å rad i sällskap med Bismarck, som aldrig tyckt om att låta sin herre resa allena, isynnerhet på ställen der han kan sammanträffa med andra suveräner eller deras ministrar. Händelserna år 1866 hade afbrutit konung Wilhelms besök vid denna badort, hvill a hans läkare likväl ordinerade honom; de följande åren insåg han, att han ej skulle vara någon välkommen gäst på det österrikiska territoriet, och begaf sig till Ems. I år hade förhållandena ändrat sig; han trodde att Sedan kunde ha gjort minnena från Sadowa mindre bittra, och kejsaren af Österrike hade ju dessutom renignerat sig till att erkänna Tysklands enhet, såsom det framgick af de i December år 1870 utvexlade noterna. Kejsaren af Tyskland trodde, helt säkert lika mycket efter Bismarcks som efter läkarnes inrådan, att han kunde nu vända tillbaka till den badort, der konungen af Preussen fordom befunnit sig så väl, och samtidigt återupprätta den personliga förbindelsen med kejsar Frans Josef. Han underrättade denne i de vänligaste ordalag om sin resplan, tilläggande, att han önskade begagna detta tillfälle till att besöka den kejserliza familjen och att återupprätta det vänskapliga förhållande, som förut rådt mellan de båda furstefamiljerna. Hvad Frans Josef kände i sitt hjerta med anledning af dessa förbindliga ord och vänskapsförsäkringar, det kan ingen korrespondent säga oss; men säkert är, att det var omöjligt för honom att icke besvara dem med den största artighet. Han reste derför kejsar Wilhelm till mötes och följde honom från Wells till Ischl, der kejsarinnan Elisabeth befann sig med sina barn. Detta möte, under hvilket endast de båda kejsarnes militära omgifningar voro tillstädes, tyckes ej ha varit af någon politisk karakter. Efter detta korta besök hos den kejserliga samiljen begaf sig kejsar Wilhelm till Gastein, der han sammanträffade med grefve Beust, som höll på att sluta sin kur. Beust måste naturligtvis helsa på kejsaren, som inbjöd honom en gång till middag. Beust var städse föremål för det allernådigaste mottagande. Kejsar Wilhelm skall vid dessa olika tillfällen hafva kraftigt framhållit, att ett närmande skulle vara en ömsesidig fördel och att de båda makterna hade alldeles samma intressen; han skall hafva försäkrat, att han önskade se Österrike starkt, mäktigt och lyckligt och att lefva i det bästa förstånd med detsamma. Beust kunde härpå endast svara med liknande försäkringar. Kejsar Wilhelm hade redan i flere dagar uppehållit sig i Gastein, då Bismarck anlände dit. Beust var naturligtvis nu nödsakad att uppskjuta sin afresa, hvilken skulle ha egt rum samma dag, och beslöt att qvarstanna i Gastein tre dagar till, för att få tid att samtala med Bismarck, som sjelf, efter hvad det säges, önskade i högsta grad att samtala med den österrikiske rikskansleren. Bismarck talade likasom sin suverän högt och ljudeligt om sina vänskapliga känslor för Österrike-Ungern och förklarade det vara sin högsta önskan, att de båda staterna skulle kunna ernå en öfverenskommelse med hvarandra om alla frågor. De båda kanslererna, som kände hvarandra personligen, men icke sett hvarandra på mycket länge, utbytte sina åsigter om den närvarande ställningen i Europa. De förklarade sig vara ense om, att det var nödvändigt att upprätthålla freden, och derpå berörde de efter hvarandra de flesta stora frågor, som i närvarande stund stå på dagordningen, isynnerhet sådana i hvilka Tyskland och Österrike-Ungern ba gemensamma intressen. Man försäkrar oss likväl på det bestämdaste, att utbytet af dessa åsigter städse hade karakteren af ett allmänt samtal och aldrig ötvergick till en diskussion om någon bestämd punkt, hvilken skulle leda till positivt och praktiskt resultat. Man lät sig nöja med att konstatera vissa gemensamma intressen mellan de båda rikena. Man lofvade ömsesidigt att respektera de båda staternas oberoende och att afhålla sig från hvarje inblandning i deras inre angelägenheter; man enades om att lefva på god fot med hvarandra och att gemensamt arbeta på fredens upprätthållande i Europa, ja, man gaf tillochmed hvarandra det löftet, att man skulle afstå ifrån att uppträda särskilt hvar för sig och att de nya frågor, som kunde uppstå, skulle gemensamt undersökas; men hvilka önskningar och förhoppningar Bismarck än kan ha haft, då han kom till Gastein, är det likväl säkert, att ingen formlig öfverenskommelse, ingen skriftlig stipulation framgått ur dessa konterenser, i det man inskränkte sig till detta så att säga platoniskt goda förstånd. Det var utan trifvel icke allt, hvad Preussen skulle ha önskat; men det var likväl något. Detta något har den tyska pressen i Wien och i de andre cisleithanska städerna genast kastat sig öfver. Som bekant gingo de så långt. att de talte om ett nytt alliansfördrag. till hvilket Italien anslöt sig, sägande, att den nya trippelallians, som sålunda bildats i Europas centrum. uppreste en oöfverstiglig mur mellan Frankrike och Ryssland och var i sjeltva verket riktad mot Frankrike. Allt detta betecknar förf. likväl som öfverdrift, och han fortsätter derefter sin deduktion af ställningen sålunda: Hvad vill Bismarck egentligen? UHvilka äsigter hyser han i afseende på framtiden, hvart gå hans hemliga tankar? Det kan ingen annan än han sjelf veta. Säkert är emellertid, att han för ögonblicket af en eller annan orsak är väl stämd mot Österrike och önskar att närma sig till detsamma. Österrike befinner sig i en mycket kritisk belägenhet mellan Ryssland på ena sidan, hvilket kan göra det så mycFA WL—ä—2—2