Göteborgsposten – 21 september 1871, sida 1

och sÅåtom oss svära en helig ed att, huru hon också må välja, så vilja vi förblifva bröder, samma trogna vänner i lif och död! — Jag svär eden, sade Olof och omfamnade sin broder. Gubben tystnade och borttorkade sina tårar. — Min Gud, hvilken ed! fortsatte han after en stund, — och hur blef den hållen! De gjorde som de hade sagt och den äldro brodren gick besegrad ur striden, — Laura blef den andres brud. — Istället för den eviga vänskap, han svurit, slammade hatet upp i hans förr så lyckliga hjerta. Han lemnade föräldrahemmet, för att aldrig mera återvända. Döf för sin gamle vördade faders böner och sin moders tårar, afreste han först till Polen, blandade sig i en mängd politiska upprorsintrigor och undgick endast genom en brådstörtad flykt Siberien. Sedan reste han till Kalkutta och lät genom ombud realisera hvad han egde i Finland efter sina gamla älskade töräldrar, som gingo med sorg i sin graf. Till utseendet gick honom allt väl, hans förmögenhet förökade sig och han lefde i välmåga, beräknad till och med efter de stora anspråken i Kalkutta, men i hans bröst gnagde och tärde hatet, det uslaste af allt hat, broderhat. Det var här som hans onda ande sände honom ett tillfälle att hämnas — hämnas på en broder, derför att han var lycklig! Michaöl och magistern kände en rysning vid dessa ord och gubben tycktes också märka det. — Ja, sade han, till hämnd, men icke ett enkelt mord, en dolkstöt eller ett skott, nel, — ännu uslare vor denne Olof. Den yngre brodren hade vid sitt gittermel