Göteborgsposten – 21 september 1871, sida 1

de voro, den ene aderton, den andre tjugotre år upptog deras föräldrar i sitt hus en fattig faderoch moderlös flicka, en aflägsen slägtinge utan skydd och hjelp, och denna oskyldiga varelse, tillbedjansvärd i åminnelse, sade han och hopknäppte sina händer, höjande ögonen till porträttet öfver sig, — blef orsak till hela denna lyckliga familjs olycka. r kommo och gingo, under hvilka de båda bröderna vistades än hemma, än vid universitetet, elier på resor, oftast tillsammans. Aldrig ett ord vexlades dem emellan om Laura, som hon hette, kanske just derför att de kände att de älskade henne båda. Slutligen stannade de hemma hel sommar och det kom derhän, att deras känslor blefvo uttalade i ord till hvarandra. — Olof, sade en afton den yngre till sin broder, jag älskar Laura af hela min själ, och han räckte honom sin hand. Olof mottog den och svarade med en suck: — En af oss är olycklig, vi kunna icke ega henne båda. En stund gingo de tysta bredvid hvarandra, under det en blytyngd hvilade öfver deras förr så glada sinnen. — Broder, återtog den yngre af dem. Vet du hvem af oss båda hon skänkt sitt hjerta? — Nej. — Icke heller jag. Låt oss strida en ärlig tvekamp, en sådan, ur hvilken äfven bröder kunna utgå med heder och samvetsfrid, segrande eller besegrade! Vi vilja både, den ene efter den andre, erbjuda henne vår framtid och vår kärlek. — Må hon sjelf och ensam afgöra vårt öde