Göteborgsposten – 19 september 1871, sida 1

— Hädare! Om jag kunde strypa dig på stället, tänkte Michaöl i sin uppblossande häftighet öfver detta, som han tyckte, skamlösa skämt. — Ni är alltså förlofvad? sade han med kufvad vrede. — Ja, sedan helt nyligen. Min fästmö är icke finska och jag är litet smått orolig öfver hur hon skall komma att trifvas i längden i detta främmande kalla lund, ty jag tänker nu slå mig på ett stadigt familjelif och stanna hemma på, Granboda och bli en riktig bondpatron. Men för tusan! jag har alldeles glömt att presentera mig, mitt namn är Gustaf Blodhjelm. — Michaöl Jouhten är mitt namn. Alltså hon blir också baronessa, tillade han med ett försmädligt leende, tyst för sig sjelf. Hon vore ju icke qvinna om hon icke föredrog allt detta framför ..... — Se här, Bergström! sätt bålen här i gröngräset, om ni ursäktar enkelheten i tillställningarne. Hemta hit cigarrer och så vilja vi dricka en skål för våra flammor .... fästmör ville jag säga, ty jag förutsätter att äfven ni icke blifvit lottlös i den vägen, sade han, under det han ifyllde glasen. Skål, herr Jouhten! Michaöl var knappt i stånd att föra glaset till munnen men tömde det slutligen i ett tag, förbannande den stund han kom hit och ännu mer att han dröjde qvar. Den unge baronen blef allt mera munter och språksam och äfven Michaöl kände sorgens och vredens tunga moln allt mera lyftas från hans hjerta af det söta, starka capvinet.