Göteborgsposten – 19 september 1871, sida 1

och jag beslöt att uppbjuda alla medel för att eröfra ert sällskap. — Skulle det möjligen ha lyckats mig nu? tillade han med ett förbindligt småleende. — Hvarför skall jag vara tvungen att hata denne man? sade Michaöl för sig sjelf. Jag tackar er, mycket, svarade Michsöl med vänlighet, nästan mot sin vilja, och om jag icke stör så .... — Kanske ni behagar supera? — Nej, jag tackar, det är redan gjordt. — Nå, så mycket bättre. Då skola vi laga oss en liten bål, en rödvinsbål; tycker ni om det? — Bergström! — ropade han af alla krafter och blef helt lifvad till sinnes öfver att ha funnit någon att prata med. Snart infann sig äfven en äldre betjent i livrå och ridkostym samt emottog några korta ordres, hvilka han tycktes förstå på förhand. Det måtte vara en väldig egendom det här, tänkte Michaöl, livröklädda betjenter, rödvinsbålar, jagthundar, ridhästar och mera sådant. Hur kan då allt vara så försummadt och förfallet. — Ni bor väl icke alltid här? frågade han. — Jag har aldrig bott här; vårt, eller rättare mitt fädernegods ligger åtta mil härifrån, min mor bor der och äfven jag tänker nu flytta dit och gifta mig. skrattade han, fostän jag sjelf tycker att det är alldeles för tidigt. Men ma chere mere vill så ha det och, uppriktigt sagdt, jag har ingenting deremot. Men det är då lyckans särskilda gunst att jag skulle träffa på er olyckskamrat här i ödemarken.