Göteborgsposten – 14 september 1871, sida 2

Påtåhktå revisionen af vallagen, hvartill erfe va dras tre fjerdedelar af rösterna. tna Den politiska krisen i Österrike blir one om ligen med hvarje dag intressantare. lo— — Medan Jules Favre ännu var Frankrik ga utrikesminister angreps han af en del tidni en ) gar, hvilka beskyllade honom för att ha gjo de Sig förbruten till bigami och till testament as bedrägeri till förmån för sina barn. En blan ka dessa anklagare var Favrees forne vän Laluy Denne häktades af militärmyndigheterna, så som misstänkt för att ha stått i förbindels med kommunisterna. Tidningen Avenir L beral inneböll då en tillvitelse mot Favre att han företagit denna häktning emedan La luy hyste agg emot honom. Då begärd lit Favre åtalandet af nämnda tidning och -Ve m rit samt Laluys anklagande. Rättegången e-härom förevar för några dagar sedan i Parie ar Referat häröfver föreligger nu i sin helhet toch återgitva vi derur: ål Frän den dag, då jag hade den äran att var: g innehafvare af en del af den politiska makten ocl la då man anklagade mig för att ha begagnat densam. ma till att tillfredsställa ett personligt groll, ansåg jag det omöjligt att icke vända mig till mitt lands domstolar. Den anklagade måste lemna bevis. Han 18 . . t påstod, att jag var orsaken till hans häktning. Ilan hade upprepat detta i ett bref, som offentliggjordes 2; af en tidning. Synbarligen existerar en komplott mellan denne man och vissa tidningar för att förstöra min heder. Jag beklagar mig icke. Jag lider förfärligt. Men eftersom man tvingar mig dertill, så skall jag säga edert allt. Denne man, som står inför eder, kände alla mina förhålländen såsom klient, som vän, och han har sökt begagna sig af dessa i förtroende erhållna hemligheter för att vanära mig. Jag kände hans ibärdighet, men jag trodde honom icke kunna gå så långt. Jag röner en djup smärta, icke för mig, utan för föremålen för min hjertliga tillgifvenhet, hvilka denne man förtalade och hvilka han sedan så lång tid tillbaka sjelf visat vänskap. Här min bekännelse. Det är sant, för mer än tretio år sedan — jag var då ung — lärde jag känna en från sin man skild qvinna; jag älskade henne med passion .... Under tjugo år lefde jag i den strängaste tillbakadragenhet tillsamman med henne... Vår belägenhet var mycket pinsam; jag var derför mycket olycklig; hon, som jag förlorat, led ännu mer än jag. Mitt hus förblef tillslutet fastän jag redan var en mycket anlitad advokat och i justitie-palatset förvärfvat vänner, hvilka jag skattar för en ära att ha. Jag tackar Gud, som kallat henne till sig, ty hon skulle lidit för mycket af de skändligheter, som denne man i dag påbördar hennes minne. Vi lefde alltså, tör hvarje år hyrande en enslig villa, på detta sätt tillsamman med barnen, hvilka jag älskade så mycket och emellan hvilka mitt hjerta ej gjorde någon åtskillnad. Ett barn föddes. Min stackars väninna hade redan ett barn, då jag lärde känna henne, en flicka som uppfostrades hos sin morfar. Jag trodde, att man ej borde skilja henne från sin mor. Jag tog henne derför till oss, och då hon gifte sig, kallade jag henne min dotter. Vårt första barn ville jag först icke erkänna. Man rådde mig dertill, icke derför att jag skulle lemna det min förmögenhet, utan för att jag skulle kunna adoptera det. Eti andra barn kom, hvilket jag erkände, derpå ett tredje. Allt har jag meddelat i ett bref, som Laluy begagnat för att förtala. Han må läsa upp hela detta bref, och ni skall erfara, att han vetat allt, att han kännt alla mina hemligheter och på ett ovärdigt sätt förrådt dem. Mitt tredje barn föddes. Jag började att bli känd. De politiska händelserna tvungo mig emot min vilja att utträda ur min tillbakadragenhet. Jag hade dolt mig, för att undandraga mig de förföljelser, som man anställt emot mig, derför att jag motsatt mig olagligheten. Mina vänner sökte upp mig. afven hr Odiot, min vän sedan 20 års ålder, om hvilken hr Laluyg, som kännt honom i 20 år, icke blygts att insinuera ett afskyvärdt förtal. Det var mig omöjligt att törblifva i min ensamhet, Min familj, mina vänner underrättades om min belägenhet. Den blef brydsam. Min stackars väninna sade till mig: For våra barns, för deras framtids skull måste vi lemna hvarandra eller letva helt och hållet tillsamman. Vi bodde i Rueil, älskade, aktade, isynnerhet hon som strödde allmosor och välgerningar omkring sig. Jag erkänner här, att jag var brottslig; jag angaf för tjenstemännen i civilregistraturen faderskapet till mitt barn. Senare, då detta barn döptes, angåfvos dess far och mor som gifta. Hr Laluy har sagt, att en process-Odiot existerat. Det är ej så. Hr Odiot kom först år 1851 till mig. Diuills hade jag endast träffat honom i den boning, der jag lefde som ungkarl. Han höll mycket at oss alla. 1858 blef han sjuk. Hr Laluy har nästan velat säga, att jag förgiftat honom. IIr Odiot dog i mina armar. Jag tilltryckte hans ögon. Min förvåning var stor, då jag fick veta, att han utsett mina 3 barn till arfvingar, jemte min väninnas dotter Bertha, nu enka efter hr Sain. Då jag erhöll kunskap om testamentet, blef jag alldeles utom mig. Jag skyndade till hr Ch. Ödiot; jag sade honom, att en del af tförmögenheten skulle äterkomma till hans familj. Han tackade mig. Jag begaf mig derefter till Laluy6, som jag lärt känna i justitiepalatset och hvilken, i likhet med alla mina vänner, visste att jag icke var gift. . Jag sade hr Laluyg allt. Han kallade till rådgifvare tvenne advokater, Didier och Bethmont, sedan han underrättats om, att mina barn inskrifvits i civilregistraturen. Tack vare domrarnes välvilja och familjen Odiovs aktning, blef saken ordnad i godo. Man har sagt, att jag riktat mig sjelf på hr Odiots art. Det är ej sannt. Arfvet gat 50,000 fres åt hvarje barn. Då Bertha gifte sig, gaf jag henne de 50,000 och tillade hvad jag sjelf tyckte. Det aterstär mig 100,000, hvilka tillhöra mina båda andra barn Hr Laluyg bar icke desto mindre sramställt mig som millionär. Då arfsliqvidationen försiggätt genom hr Laluy6, förblefvo vi annu i 5 till 6 år vänner. En process skilde oss åt. Han ville, att jag skulle förklara hans efterträdare för eu oärlig man; jag väsrade, emedan jag icke trodde derpå. Hr La luy 1— ——2—2 — -— —9 a — A me —— mR RA cemnade mina dokumenter till hr Nilliere. Denne sl ofvade, att han skulle utlemna dem till mig, om jag el rille lofva att icke låta anklaga honom som kommu0 list. Jag vagrade, och dokumenterna offentliggjor5! les i Vengeur. Hr Laluyc blef häktad; jag har J be udrig uttalat hans namn. Nu, då bonapartismens I di och kommunens organer förena sig om att släpa mitt sj iamn i smutsen, har jag beslutat vädja till eder rattså isa. För att riktigt förstå Favres i ungdomen di visade motvilja mot att gifta sig, bör det ernras, att han tillhörde en från Saint-Simonis-be nen utgången filosofisk-ekonomisk skola, som m örnekade äktenskapet, såväl det kyrkliga som sl. let borgerliga. Om han möjligeu sedan mobl ifierat denna sin mening, var det likväl för de onf An