Göteborgsposten – 14 september 1871, sida 1

US ——— ———— När Michaöl hade kommit förbi första gistgifvargården och åter befann sig ensam, — ty en skjutspojke och en häst, fastän alldeles oumbärliga, brukar man vanligen i sin otacksamhet betrycka, som om de icke funnes till — ensam med den gröna skogen, de glada fåglarne, det ogenomträngliga landsvägsdammet och tusentals myggor och bromsar, försjönk äfven han i tankar på hvad som varit och hvad som komma skulle. Hur oförtjent var icke hans olycka, men hur dåraktig hade han icke också sjelf varit? Kunde han icke tänka sig det förut, att en ficka, sådan som Anna, omöjligen kunde gå och vänta på att en fattig student först skulle bli landtbrukselev och sedan förvaltare m. fl. dylika orimliga framtidsfantasier och han förargade sig af hjertans grund öfver att han i sin blindhet låtit så uppmuntra sig af gubben Hiljanen med tydliga ord att förråda sitt hjertas känslor. Men dessa vresiga tankar förjagades snart af ljufva minnen. Han var åter på Runsala och låg i gräset och fantiserade. Han såg Anna första gången, kände den lilla handen hvila stadigt på sin arm, hörde hennes vänliga röst och såg omigen in i hennes mörkblå ögon, der han redan från första ögonblicket trodde sig ha funnit allt hvad han behöfde för att vara öfverlycklig, när Utopieus föreslog framtidens skål och hur henues hand darrade, när deras glas stötte tillsammans. Och dessa lyckliga stunder på Airismaa! Hade icke der hvarje hennes ord och blick, hvarje helsning om morgonen och hvarje goduatt om afton stärkt honom i den tron, att han var älskad och insöft honom i hoppet att blifva lycklig? Ännu i denna stund var han