Göteborgsposten – 12 september 1871, sida 2

— — — ——— troligen någon skärgårdspatron derute. Har icke du gissat på någon käre Carl? — Nej, svarade denne, och det är heller icke hnfvudsaken uu, utan på hvad sätt man skulle kunna hjelpa den stackars gossen. Ni fruntimmer ha vanligen goda ider när det är fråga om att göra godt. — Ja, jag har verkeligen en sådan idee, som kom på mig just nu. Pengar vill du alltså icke låna honom. Låt honom då förtjena dem! — Förtjena? — Ja, du talade sednast i går om att du icke visste huru du skulle kunna finna en person, åt hvilken du med förtroende kunde anförtro de der timmeruppköpen och liqviderna i — o socken. Du sade då sjelf att det dertill ingenting annat behöfdes än att vara hederlig karl samt kunna räkna och mäta timmer. — Jag visste väl att du skulle hjelpa mig tillrätta, du, krona bland qvinnor, och säkert skall du ofta gånger bli min räddande engel. Men tror du icke att han skall anse detta för långt under sin värdighet och säga nej till hela affären; det vore annars en ypperlig tanke af dig och skulle komma mig särdeles väl till pass, ty till honom har jag verkeligen fullt förtroende och isynnerhet derför att äfven du tyckes ha det, älskade Agneta. — Du förstår att man måste föreslå honom saken på ett fint sätt, icke såsom någon förtjenst, utan såsom en förströelse eller ditåt. Det kommer ju att upptaga en fjorton dagar, sade du, och under den tiden kanhända han också bättre tänker på saken med den der resan till Ame