Göteborgsposten – 11 september 1871, sida 2

Korrespondenterna från Rom äro enstämmiga i sina skildringar af den verksamhet och rörelse, som börjar visa sig i den ännu helt nyss slumrande staden. Rom lefver upp igen, sedan tyngden af prestväldet sallit trån det länge lidande folket. Dess gamla utseende törsvinner hksom genom ett trollslag. Rom tvättar sitt ansigte, skrapar bort möglet och smutsen, som setat på det, tills de blifvit dess andra natur, och hvilka gjorde dess eviga tillvaro, med hvilken det enligt traditionen blifvit begåfvadt, till en blott evighet af folket. Folket tycktes lefva ett dubbelt lif, från tidigt på morgonen till sent på aftonen, liksom för att rödja upp efter den långa påfliga seran, hvilken var för detsamma en beständig, enformig natt. Hvad skall det bli af Rom? Vi befinna oss i medlet af hösten, och man hör redan från hvarje italiensk stad och provins skaror af utvandrare, hvilka äro ifriga efter att komma till sin gamla, stora nationala hufvudstad. De, som kunna påräkna ytterligare tjugo års lifstid, skola sannolikt få so en million innevånare samlade inom och rundtomkring murarne till en stad, som nu räknar blott en femtedel af denna befolkning. Men Italien skall ha mycket att göra, innan det kommit i verklig besittning af sin hufvudstad. Rom och trakten på 9 mils omkrets måste dräneras. Det påtliga Rom var ingenting annat än det gamla Roms graf. Man måste praktiskt lösa det stora problemet om den sundhet, som man sagt vara oåtskiljlig från Campagnan. Iogen kan förutse, hvad ångplogar och ångvagnar kunna uträtta, och redan uppgöras planer om jernvägar och chauss6er, hvilka skola genomgå landet i alla riktningar från stadsmurarne till bergen. Hvad Rom behöfver, är att vakna upp från sia tusenåriga dvala. Och det vaknar.