Göteborgsposten – 8 september 1871, sida 2

— — Jag skulle önska att en gång få se de båda älskliga varelserna lyckliga. Michaöl satt i båten med ryggen vänd åt roddaren, dels för att för honom dölja sina tårar, dels för att, så länge som möjligt, ha i sigte denna skogbevuxna, fridfulla lycksalighetent 6, der han tillbragt den sällaste tiden i sitt lif, denna klippiga strand, som redan burit dem båda så ofta, då de vandrat omkring i solnedgången och trott och hoppats att deras lefnad skulle bli lika jemn och lugn, som fjärdens krusiga yta; liksom den, speglande i sin barm endast solen, omgifven af små, lätta, försilfrade moln. Dessa lunder, som varit de tystlåtna vittnena till hans hjertas oro, till så månget utrop af förhoppning och glädje, till hans första oskrymtade kärleks suckar och hans bästa, uppriktigaste tramtidslöften! alla foglarne sjöngo, liksom till afsked, men icke med saknad, lika gladt som alltid, och den ena udden efter den andra försvann ur hans åsyn, utan att en enda gren eller qvist nickade ett vänligt farväl! Allt var stilla, lugnt, oförändradt, endast inom honom sjelf stormade det, — endast han ensam saknade och grät. Menniska! hvilken egoist är icke du! Frågar väl hafvet efter om den sorlande, lefnadsglada bäcken heldre vill hoppa omkring i de svala skogsdungarne och hviska med blåsippor och förgät-mig-ej, som stå trånande och kärleksdruckna vid dess brädd? Nej, hans ljud förstummas och de glittrande vattendropparne, som han i sin glädje kastade kring stock och sten, försvinna spårlöst bland hatvets stormar och skummande böljor. Frågar väl den le