Göteborgsposten – 8 september 1871, sida 2

— Hvad nu? ban Michaäl. — Till staden, som du ser, svarade denne kallt, men ångrade sig snart, då han tänkte närmare efter att ju denne hederlige vän ändå ingen den minsta del hade i hans olycka. — Jo, jag far till Åbo, adjö! käre magister, tack för all din vänskap och det förtroende du skänkte åt en tacksam pojke! Tack, för mången glad och treflig stund, under denva korta, lyckliga tid! sade Michaöl rörd och omfamnade sin vän. — Herre min Gud, hvad de bli sentimentala, gossarne, så snart de bli kära, svarade han skrattande, men kunde icke rätt dölja sin förvåning, öfver detta högtidliga afsked. — Adjö, ropade Michaöl ännu en gång och sprang i båten, som nu stötte ut från land. Utkommen ett stycke på fjärden, började Michal vinka med näsduken, så länge han kunde undvara den, för att borttorka tårarne, som nu finge fritt lopp. — Det var mig en konstig själ, sade magistern och AA — —— — — — hvort skall du taga vägen? frågade vinkade tillbaka från stranden, han bär sig ju åt, som om snart ett verldshaf skulle skilja oss åt. Kan vår älskeliga Anna verkligen ha gjort honom så förryckt att har icke förmår skilja sig på en dag härifrån, utan stora omfamningsoch viftningsscener? Ja, en herrlig flicka är hon, och passa göra de för hvarandra, som hjelmen passar sig för pannan.