Göteborgsposten – 8 september 1871, sida 1

dan, mycket illamående. Jag ber er ursäkta, mamsell Anna, att jag för en stund går in på mitt rum. Men gör mig den tjensten att ingenting säga härom, det har ingenting utt betyda, sådant brukar ofta hända mig. Han aflägsnade sig skyndsamt och försvann i en sidobyggnad der hans och hans elevers rum voro belägna. Hans föoster vette åt trädgården och han hade derifrån utsigt åt lusthuset på nära håll. Inkommen satte hon sig eller föll ned på en stol vid bordet framtör fönstret. Han stödde hakan mot båda händerna och stirrade rakt framför sig. Han såg Anns, der hon ännu satt qvar på samma plats och det är troligt att äfven hon såg honom, ty hennes ögon voro riktade åt fönstret, der han satt. Han satt länge mållös och såg ut, under det hela hans inre menniska var i uppror, det sjöd och svallade, men kunde icke komma till utbrott och svetten perlade i stora droppar nedför hans tidningar. — Hon sitter qvar, hon, och hör hvad man mera har att säga om — egaren af Muistola gård! — — — sedan hon blifvit af med den besvärlige — — vlandtbrukseleven! Är det då nödvändigt O, Gud! att vi måste bedraga oss sjelfva på allt, allt som vi tro vara det sannaste, det renaste och skönaste på jorden? Hvem skulle väl, innanför dessa oskyldiga, himmelska ögon, kunnat ana en afgrund at svek och koketteri. Är det då sannt att sjelfva luften i dessa stora städer förqväfver hvarje dygd och att lasten icke tål vid sin sida en enda planta af renhet och oskuld? — — — — Ah, hvad är det värdt att sitta längre här och omkasta sådana barnsliga