Göteborgsposten – 8 september 1871, sida 1

I finska Skärgården ). Originalberättelse af Adalbert Lamberg. Anna rodnade och var färdig att ropa högt till fru Wäderberg, att de suto utanför och hörde hvart ord, men bon kunde icke få fram ett ljud. Michaöl tryckte hennes hand, utan motstånd till sitt hjerta, som bultade så häftigt af sällhet och hopp. Om hvilka samtalade man derinne i lusthuset om icke om dem båda. Det var ju naturligt— Hå, hå, man vet nog det och dessutom ger man icke gerna korgen åt egaren af Muistola gård, menade Wäderberg och skrattade sitt mest förnöjda skratt. Om någon hade stött en dolk i Michaöls bröst, skulle han icke häftigare kunnat stöta ifrån sig den hand, han nyss med lycksaliga känslor tryckt så varmt i sin. Anna såg hastigt upp och blef förskräckt öfver hans utseende. Omgifvet af det svarta håret såg hans ansigte ut som om han i en hast blifvit förvandlad till ett lik. Hans läppar voro hårdt pressade mot hvarandra och det var endast med svårighet som han andades. — Hvad i Guds namn felas er, herr Jouhten? frågade Anna med synbar oro. — Jag blef verkligen just nu, för ett ögonblick se) Forts. fr. N:o 207.