Göteborgsposten – 7 september 1871, sida 2

1 Österrike pågå valen som bäst. Tyskarne anstränga alla krafter för att vinna seger. Om denna kunna de äfven vara vissa i städerna i allmänhet taget; men på landsbygden synas de icke ha samma goda utsigter, emedan der de klerikala, hvilka äro i opposition mot det tyska författningspartiet och ansluta sig till regeringen, ha stort inflytande på folket. Det är emellertid ännu för tidigt att döma öfver den verkliga utgången. En korresp. från Osterrike till danska Dagbladet skrifver bl. a.: Vårt statsskepp drifver hän mot farliga skär, och det värsta är, att faran kanske blifvit oundviklig, att ingen statskonst, huru stor den än är, skall vara i stånd att förebygga krisen. Det kan icke betviflas, att Hobenwart menade ärligt med sitt program: Återupprättandet af den inre freden i Osterrike; men czeckerna drefvo honom längre fram än han önskade, och eftersom de jemväl satt sig i förbindelse med de klerikala, har det slutligen kommit så långt, att han ej allenast förts längre bort från sitt ursprungliga mål, utan äfven står framför dettas omedelbara motsats, neml. en ensidig förlikning med den statsrättsliga oppositionen. Hans föregångare, grefve Potocki, önskade som bekant detsamma, men förklarade sina sträfvanden för strandade; han hade insett, att den inre freden aldrig kunde återupprättas genom en förlikning, som blott tillfredsställde den ena parten. Grefve Hohenwart tyckes ej dela sin föregångares betänkligheter; han går framåt, der den andre stod alldeles förbluffad, och om ej i rätt tid en grundlig omkastning förestår, så kommer han väl också till sitt nyaste mål och bringar förlikningen till stånd. Men hvilket praktiskt resultat skall man ha uppnått dermed? Rollerva skulle helt enkelt bli ombytta, och partierna skulle byta om namn; det blefve nu czeckerna och slovenerna, som kallade sig författningstrogna, under det tyskarne skulle neka att erkänna den nya författningen; men den inre tvedrägten skulle rasa med större våldsambet än någonsin, tills man måhända alldeles uppgåfve hvarje hopp om att införa det konstitutionela systemet i Österrike och vände tillbaka till utgångspunkten, absolutismen. Då skulle emellertid Ungern bli direkte införlifvadt i saken, eftersom det i våra dagar icke går an, att man regerar konstitutionelt här och absolutistiskt der. Man kan derför lätt förstå, att det ungerska författningspartiet betraktar det tyska författningspartiets seger mer och mer som sin egen och ser sig hotadt af slavismen, den starka motsatser mellan magyarer och slaver tillochmed alldeles oafsedd. Derför skola ungrarne, så fort det tyska författningspartiet drifves in i oppositionen, ansluta sig till detta, och slaverna skola snart befinna sig gentemot en koalition af tyskarne och magyarerna. — I sanning, det ser brydsamt ut, men det reder sig kanske lättare än man tror.