Göteborgsposten – 7 september 1871, sida 2

Från Utlandet. Då detta nedskrifves, sakna vi ännu underrättelse om kejsarens af Tyskland möte med kejsaren af Österrike i Salzburg i går. Från nämnde plats skrefs dock d. 2 dennes: Kejsar Frans Josef inträffar här, på Tisdagen och afvaktar den tyske kejsaren, som anländer från Gastein om Onsdag. Om Tisdag väntas äfven rikskansleren grefve Beust och grefve Andrassy (Ungerns förste minister); furst Bismarck ankommer med kejsar Wilhelm. För Hohenwart (Österrikes förste minister) har logis blifvit bestäldt åt 6 personer. På residenset anordnas konserenssalen. Detta låter ju mycket storartadt. Också bry hela den europeiska pressens män sina bjernor med tunderingar ötver, hvad dessa möten egentligen innebära. Nyktrast synes oss en författare i ÅBerlingske Tidende betrakta saken. IIan yttrar: Om man skall tillägga sådana möten några andra ändamål, än utvexlandet af allmänna vänskapsförsäkringar, så är det väl sannolikast, att de tyska och österrikiska rikskanslererna sysselsatt sig mera med den romersk-katolska och liknande frågor, än med den orientaliska — mera med att tala om mojligen solidariska åtgärder till betryggande af de hotade samhällstörhållandena, än om allianser mot andra statsmakter. Den underrättelsen, att Italien förklarat sig vilja ansluta sig till de båda kejsarnes fredspolitik, bör — om den för öfrigt är grundad — bekräfta denna förmodan eltersom Italien är särskilt intresseradt i att finna stöd i sin ställning till dena romersk-katolska kyrkan. Det kan icke hetviflas, att Tyskland kan f.n. bättre än någon annan makt värna den bostäende samhällsordningen mot de fiender, som öppet och hemligt angripa det, och det förtjenar framhållas, att man hittills icke i Tyskland användt några 5ttre tvångsmedel. Ilittills bar icke något hinder lagts i vägen för arbetarens koalitionsfrihet och strätvanden efter att erhålla högre daglön, och mot den romersk-katolska rörelsen har man! ej användt några andra medel, än att regeringarne nekat gifva sitt bekräftande bifall till ett officielt förkunnande af ose barhetsdogmen, och för öfrigt endast sökt att mot kränkning skydda dem, som antingen icke velat deltaga i dessa rörelser eller sökt att motverka dem. Men denna ställning kan ej länge bibehållas. Regeringarne kunna icke förblifva passiva åskådare gentemot de tilltagande agitationer, hvilka förneka statsmakten och angripa den personliga friheten och säkerhoten. Det är derför utan tvifvel en af nutidens intressantaste och mest påträngande frågor: hvilka medel och utvägar de tyska regeringarne, och framför allt den preussiska, skola besluta sig för att använda, och hvartill detta skall leda, både i afseende på de kyrkliga och de sociala förhållandena? Med våld allena kunna dessa förvecklingar icke utjemnas. Furst Bismarck är en alltför erfaren ock klok statsman, att han skulle använda det utom i yttersta nödfall; men eftersom parlamentariska beslut ej heller kunna omfatta alla de fordringar, som dervid göra sig gällande, så blir uppgiften så mycket svårare, och eftersom ställningen till Frankrike derjemte ånnu är icke fullt betryggad, så kan man helt visst antaga, att detta samman