Göteborgsposten – 7 september 1871, sida 1

— Ja, ni har nämnt någonting för mig derom. De hade under tiden kommit fram till närheten af lusthuset, i hvilket Hiljanen samt herr och fru Wäderberg nu befunno sig. Invid väggen deraf, under det ena fönstret, stod en bänk, nästan dold af några lummiga små äppleträd. Der satte sig Anna och Michaöl blef stående framför henne. — Jag tänker till en början söka mig en plats som fandtbrukselev och sedan en förvaltareplats, kanhända står lyckan mig bi, om — — han tystnade och i det han fattade Annas hand, satte han sig på bänken bredvid henne och betraktade länge hennes ansigte. Hennes ögon voro nedslagna, hennes barm häfde sig häftigt, liksom af otålighet att han med ännu ett ord skulle afbryta denna tystnad, på samma gång pinsam för dem båda; hon vågade icke se på honom, icke draga sin hand tillbaka, hvilken han tryckte allt fastare i sina båda och icke heller ville hon tala; — var hon kanske rädd att derigenom afleda honom från. det ämne, som han nu börjat tala om? Nu hördes röster inifrån lusthuset, högt samtalande. — Så ni tror verkligen att flickan ingenting har emot honom? frågade Hiljanen. — Käre Hiljanen, — har emot honom, säger ni, nej, långt derifrån och, efter det är en för henne så vigtig angelägenhet, så kan jag väl förtro åt er, att hon sjelf sagt mig, att han är den endu; som hon någonsin skulle kunna önska. Hon är så uppriktig mot mig som mot en mor. ZI AA