Göteborgsposten – 6 september 1871, sida 2

tade. Man bör hoppas, att de erfarenhetsrön, som han och högern (d. ä. majoriteten) nyligen gjort, och de fruktansvärda faror, för hvilka de gemensamt varit utsatta, skola ånyo åvägabringa en allians, hvars tillfälliga störande man måste i hög grad beklaga; ty endast på denna enighet kunna förhoppningarno om framtida lugn i landet byggas, om man än icke bör vara alltför sangvinisk i detta hänseende. Det har helt säkert varit ett strategiskt drag af Thiers, att han ända till slutet ville hålla högern i oro för, hvad som var hans egentliga afsigt; men dess fasta hållning i förening med hans patriotism törebyggde faran, och det skulle vara orätt, om man sökte en förklaring till det beslut, hvarvid har stannade, i andra skäl än de högsta bevekel segrunder. Neue freie Presse yttrar om Thiers seger: Thiers upplefde i går den största triumf, som det kan vara en dödlig förunnadt att erfara. Fattig och okänd kom han såsom ung man för mer än 50 år sedan från Marseille till Paris och fann i bankiren Lafittes, en vän till Lafayette, hus ett välvilligt emottigande, skydd och gynnare. Han började gin bana som journalist, utvecklade sig senare till en betydande historiker, invaldes i kammaren, blef oppositionens ledare och under juliregeringen upprepade gånger ministerpregident. Etter sebruarirevolutionen spelade han en framstående roll i konstituerande församlingen och i lagstiftanda församlingen, och likasom han år 1851 i ett minnesvärdt tal förutsade det annalkande statsstrecket och kejsardömets återupprättande, så förutsade han tjugo år senare i lagstiftande kårep, der han varnade för kriget, kejsardömets nederlag. Nationalförsamlingen i Bordeaux belönade detta förutseende med att utnämna Thiers till ministerpresident och chef för verkställande makten, och den förtjenst han inlade i betvingandet af Paris och i armöns omorganisering, såväl som i utöfvandet af sitt embete, har nu genom Thiers utropande till republikens president blifvit erkänd på ett sätt, som på det högsta hedrar mannen. Thiers, historieskrifvaren öfver Franska Revolutionen samt Konsulatet och Kejsardömet, anhängaren af parlamentarismen och monarkisten, hvilken i hela sitt politiska tänkesätt förenar sin nations hela glans och alla fördomar, har i sin lefnads afton kallats att vara förste mannen i den republik, som enligt hans öfvertygelse aldrig skulle ha blifvit Frankrikes regeringsform. Men vid sin framskridna ålder har han hatt att underordna sin bättre öfvertygelse under det allmänna bästa, och alla, som i Frankrike önska republikens konsolidering, dela den åsigten, att Thiers skall i den republikanska sakens intresse till det yttersta uppfylla de pligter, som hans embete ålägger honom. Att han dermed menar allvarligt, har han inom denna nationalförsamling upprepat på ett drastiskt sätt. Det tyckes som att han sätter den högsta ära uti att egna återstoden af den tid, som ännu är honom förunnad att lefva, åt en sak, hvilken synes honom hädanefter vara alldeles oåtskiljelig från Frankrikes väl. -Kölnische Zeitung anser, att Thiers helt enkelt lurat venstern, som får betala siolerna, sägande bl. a.: Det hade detta senare partis kortsyrta politici icke väntat sig, och det var likväl under de rådande förhållandena det enda möjliga resultatet af en kris, som frammanats genom Rivets förslag på ett konstladt, nästan frivolt sätt. Gambetta och Faidherbe allena ha rätt att säga, att de icke tillhöra de duperade, alla öfriga medlemmar af de olika republikanska fraktionerna måste i dag med skam erkänna, att de fått sig ett slag på örat och att de sjelfva bära skulden derför... Huru man nu än betraktar saken, så förblir det ett faktum, att vensterns oskickliga politik, att republikanernas blinda tillvägagående, med urdantag at Gambetta, återigen slungat landet i ett stadium af politisk osäkerhet, hvilket den just hade för afsigt att vilja undvika. Mellan Thiers och majoriteten skall väl numera ett drägligt förhällande uppstå. Ty för det första skola de direkta olitnipgarne blisva genom den nya författningen sallsyntare, men å andra sidan skall väl Thiers nu, då han måste omgifva sig med ett ansvarigt kabinett, endast kunna välja sina ministrar på ett äkta parlamentariskt sätt i enlighet med majoritetens önskan, så att Jules Simon, Dufaure, Lefranc, Cissey och möjligen sjeltva Pouyer-Quertier skulle kunna springa ötver klingan. Ninistrarne ha, som bekant, samtliga begärt sitt afsked, fastän Thiers icke emottagit det. Vi ha förut nämnt, att den tredje krigs