Göteborgsposten – 6 september 1871, sida 1

hand, ingen mordlust i hågen och ingen sorg i sinnet. Än satto han sig på en tufva, plockade i tankarne lingonriset vid sina fötter och pratade för sig sjelf. — Hvad skall jag säga till henne? — Hvad skall hon svara mig? — Obh, hon skall icke stöta mig ifrån sig, jag känner det, hela min varelse skulle icke annars kunna vara så lycklig. — Men hvad skall herr Wäderberg säga? — Jag, som icke har någonting att erbjuda annat än obestämda förhoppningar på, Gud vet hvad! — Han är god och vänlig emot oss båda, kanske skall han vara lika förtröstansfull med afseende på framtiden, som gubben Hiljanen, Gud gifve det! — Hvad den gamle mannens ord gjorde för en mäktig verkan på mitt förut modfällda sinne, och hvad han sade, lät så lugat och säkert — — ja, hvarför skulle jag icke hoppas? — Kan icke allt ännu förändras och att vara ett par år förlofvad, det går väl för sig, när man får vara i hennes närhet. Ack, ja, tålamod och hopp. Och han såg omkring sig så förnöjd och upprymd af djerfva, glada förhoppningar; allt här i den doftande, skuggrika skogen förekom honom åter hänförande skönt och poötiskt, till och med kråkorna, som spatserade så gravitetiskt och allvarsamma på den lilla nyodlingen, likt barmhertighetssystrar i en klosterträdgård, tyckte han se särdeles nätta och hemtrefliga ut i sina tätt åtsittande grå schalar. På återvägen mötte han Anna och magister Utopizus, hvilka äfvenledes gjorde sin morgonpromenad. Den senare var sedan midsommar gäst hos Wäderbergs familj,