Göteborgsposten – 5 september 1871, sida 2

ULU5e:2—2 — DT D. 25 d:s skall den ÅInternationala Fredsigan hålla sitt femte årliga möte i Lausanne. )enna förening är för våra läsare en gammal ekant. Dess hederspresident är Garibaldi, less v. ordf. och verksammaste medlem är mand Goegg, bosatt i Geneve. I det verktällande utskottet har älven Goeggs hustru äte och stämma. Förut har jemväl Victor Hugo brukat deltaga i ligans förhandlingar. Densamma har i dessa dagar till alla sina neningsvänner i och utom Europa uttärdat en nbjudning, hvari det heter: Kommen till oss, kära medborgare, från alla Europas länder, rån alla delar af jordklotet! Hjelpen oss med att qväfva och utrota det hatets utsäde, som utströs genom krigen. Låtom oss sammanluta oss sör att genom förnuft, vetenskap och arbete betrygga rättens seger öfver den råa styrkan. Förutom den sociala frågan brukar ligan äfven diskutera de brinnande utländska frågorna. För mötet i år har den polska, den orientaliska och den elsas-lothringska frågan blifvit satt på dagordningen. Centralkomiten har vidare tillskickat de större tidningarne i alla länder ett upprop till Europas borgare, hvari det heter: Foör ett år sedan samlades vi i Basel för att utfärda en högtidlig protest mot det krig, som då förbereddes. Vär centralkomit har senare höjt sin röst fyra gånger i rättvisans och mensklighetens namn, men denna röst tycktes för hvarje gång förklinga ohörd och döfvad af vapenskramlet. I dag sammankalla vi eder ånyo till ett möte på neutral grund, för att diskutera och göra fruktbärande de förfärliga lärdomar, som det sista kriget gifvit oss. I åtta månader ha vi sett tvenne stora nationer, hvilka äro skapade till att älska hvarann, sönderslita hvarandra; Tyskland, som utmanats af Frankrike, blef till sist den angripande och eröfrande makten; Frankrike betäcktes med blod, tårar och ruiner, 30 departementer härjades, Strasbourg blef nedskjutet, Paris drifvet till den yttersta nöd, alla industriens och vetenskapens skatter gjordes till verktyg för ömsesidig förstöring. Men huru stora de materiela förlusterna än varit, är den moraliska förödelsen likväl ännu större. Den allmänna moralens och det menskliga vetandets nivå har sjunkit. Man har måst tvifla om rätten; befolkningar ha delats som kreatursbjordar och frånryckta provinser som en arfslott. I sjelfva denna stund tänka de besegrade, som äro slagna, men icke underkufvade, förödmjukade, men endast desto mera sörbittrade, på hämndens dag, och barnen — dessa rena och oskyldiga varelser — uppfostras i hat och i hopp om blodig hämnd, Tyskland och Frankrike ha icke undertecknat någon fred, utan en vapenhvila. Välan, kära medborgare! Det mäste vara vårt mål att verka för, att en sann fred kan träda i stället för vapenhvilan. Det är på tiden, att alla de, som ännu bevarat en gnista mensklighet i sitt hjerta, förena sg med oss om att högre än någonsin proklamera den grundsats, hvars triumf vår förenivg söker att betrygga: Freden i Europa gerom en republikansk tederation af alla dess folk.