Göteborgsposten – 4 september 1871, sida 1

knuna försöka fästa en sådan flicka vid min osäkra framtid. — För tusan, hon är ju redan fästad, säger ni. — Må vara, men så länge intet ord är uttaladt är ännu allt lättare att ändra, och jag tänker med bäfvan på, att det är min pligt, som hederlig karl, att öfvergifva den plats jag nu innehar, för att icke göra äfven henne olycklig. Hon är visserligen fattig, men det skall finnas hundra för en, som skola vilja och äfven kunna bjuda henne en sorgfri, kanske lysande framtid, då deremot jag ingenting har och troligen iogenting får; mina ögon förhindra mig alldeles att fortsätta mina studier och vinna mitt mål på den väg jag hittills hoppats, och att nu, vid denna ålder, slå in på en ny bana, det är svårt och visar åtminstone inga utsigter till en oberoende ställning i samhället, isyonerhet då man, som jag, icke kan välja fritt, ty hvarken skrifning eller läsning passa för mina ögon, mer än obetydligt och det är en dålig födkrok. — Hm, — ni kan ju bli landtbrukare. — Jag har visserligen, med tanken på en sådan möjlighet, studerat mycket, kan jag säga, af det teoretiska i landtbruket och äfven sökt göra mig till godo, så mycket som möjligt, af det praktiska, på de ställen på landet, der jag haft kondition, men det kan i bästa fall och om många år först leda till en inspektorseller förvaltareplats, — Åh, det finnes många förvaltare, som ha både säkrare och större inkomster än patronerna sjelfva och en sådan, som är både teoretiskt och praktiskt bildad, behöfver visst icke vänta på anställning i många år och be