Göteborgsposten – 4 september 1871, sida 1

I finska Skärgården . Originalberättelse af Adalbert Lamberg. — Gamle sjöman! — det var ju så ni kallade er, sade Michaöl rörd, låt mig omfamna er och vara er vän! — Om ni kan, sade gubben och slöt honom med hiäftighet i sina armar. De gingo båda en stund tysta och voro nu vid stranden, der Hiljanen, för att åtminstone hafva någon påminnelse om sitt sjölif, upprest en hög stång, på hvars topp en väldig flagga svajade med ordet Airismaa i stora bokstäfser. Här satte de sig ned på en sten och gubbens ansigte hade snart återtagit sitt milda, vänliga uttryck och Michaöl betraktade honom med undran och ökadt deltagande. — Såå, min gode herr Jouthen, ni har då således redan gilvit bort ert unga hjerta, återtog Hiljanen, med sitt vanliga lugn, och den, åt hvilken ni skänkt det, har hon också mottagit det och gifvit er sitt i stället? — Icke med ord, nej, men jag vågar huppas att äfven hon älskar mig. — Nå hvarför icke säga hvarandra det då, så att saken blir klar? — Ack, käre Hiljanen, hur tycker ni att jag skulle ) Forts. fr. N:o 202.