Göteborgsposten – 4 september 1871, sida 1

höfver framför allt att ha en liten hustru; och om jag vore i ert ställe, så skulle jag genast fria ordentligt till flickan, förutsatt att hon är er värd, hvarpå jag icke tviflar. Inte duger det att gå så der länge och titta på hvarandra! hoppet ha vi ju alla och dessutom han I båda ännu ett kapital: ungdomen. — Jag vet knappt hvad jag skall svara er på allt detta, ty ni är så olik allt annat gammalt förståndigt folk, som städse manar till försigtignet och tålamod. Trodde jag att ni endast vore en gammal matros eller dylikt, som ui påstår, så skulle jag icke stort bry mig om det, men nu! — och dessutom, hvilken mäktig bundsförvandt har ni icke i mitt eget hjerta! Jag har aldrig kännt mig så full af hopp, eller rättare så litet hopplös som i qväll; — Gud gifve ni hado rätt! — Ni har då fattat en besynnerlig tanke om alla gamla sjömän, efter ni icke tror dem om att också någoagång kunna ge ett förståndigt råd, sade Hiljanen småleende. — Ja, i giftermålsoch landtbruksaffärer har jag hittills icke haft stort förtroende för deras omdöme, men ni, gamle nedersvän, har åter höjt deras anseende i mina ögon. Solen hade redan gömt sig bakom skogen, och den ena båten efter den andra återvände från fisket, fiskrarne upphängde sina nät till torkning på långa spröt nedslagna i sjöbotten, så att näten hängde öfver vattenytan, till stor fröjd för alla de små löjorna der under, som slogo hundratals ringar i den lugna viken, och kilade fram och tillbaka hånande på sitt vis, dessa för deras kamrater, de ———.