Göteborgsposten – 1 september 1871, sida 1

——— 1, — mi ——ä — ni kunde fråga detta gamla hjerta så skulle ni gråta blodstårar öfver svaret derpå. Han upplyftade hufvudet, kryckan föll från hans arm, men han stod upprätt och nästan majestätisk i sin slitna sjömansdrägt,, med blicken orubbligt fästad på Michaäl; en eld, öfver hvilken tiden förgäfves år ifrån år hopat högar af aska, ljungade ur hans ögon, och ned i hans långa, krusiga skägg tillrade tårar ur en källa, som all verldens köld icke förmått isbelägga och all tropikernas glöd icke mäktat förtorka. Han aftog sin slokiga hatt, knäppte sina händer tillsammans och fortsatte: — Vid Gud, jag vill icke häda och jag höll nyss tillbaka er tunga derifrån, men när man frågar om jag vet hvad kärlek är, då kan jag icke tiga. Det är trettio år sedan jag såg henne, men, om hon i denna stund stode här bredvid mig och räckte mig sin hand, som då, — 0! du verldarnes upphof, förlåt mig! men du skulle då förgäfves vinka mig med din öppnade himmel, förgäfves med löftet om förlåtelse för mitt brott, förgäfves bjuda mig en verld af dina tusende, för att försaka henne! — — Och ändå har jag gjort, — nej, måste göra det. Utan henne har jag framsläpat ett lif, uslere än en galerslafs, nedtyngd intill jorden af en förbannelse, som ingen kunnat borttaga, emedan det var en döendes, plågad och förtärd af qval, som icke kunnat lindras, emedan de voro samvetets. Men ändock tackar jag dig, Gud, för alla dessa qval och för det du låtit mig upplefva den dag som är; en fröjd återstår mig ännu här på jorden och den fröjden åtminstone skola vi ha gemensam, hon och jag,