Göteborgsposten – 1 september 1871, sida 1

I finska Skärgården ), Originalberättelse af Adalbert Lamberg. — Som ni vill, svarade han och såg på den unge manner med faderligt ömma blickar. Jag hade just slutat min aftonmåltid och satt och pratade litet med mina gamla minnen, som jag brukar göra om qvällarne. — Om ni och de ändå talade högt, så är jag säker på att det skulle vara bra roligt att få höra på ibland. — Eller också bra sorgligt, sade gubben och såg dyster ut för ett ögonblick; — men kom nu så ska vi sätta oss i trädgården, som ni vet jag kallar min täppa, fortsatte han småleende, eller kanske ni föredrager att gå ner till stranden; äfven jag lunkar gerna med dit ner, fastän jag håller mycket af min trädgård. Den gör mig mycket nöje; det är alldeles som jag skulle ha små barn i min vård och kunna glädjas öfver deras framsteg, Blommorna bereda mig mången glad öfverraskning, genom att oväntadt slå ut och bli vackra, istället. för att vissna och torka bort. Och så vet jog att det finnes åtminstone någon som är beroende af min kärlek och vård, ty utan mig, skulle ingen bry sig om dem, om icke möjligen bocken och korna. Det känns riktigt godt ibland, när man annars är så ensam i verlden, ska jag säga herr Jouhten. ) Forts. fr. N:o 120.